Ruvardag 9
Snart når vi tvåsiffrig ruvardag. Jag har läst runt lite och fattar inte riktigt hur jag ska räkna för att få fram när min ev. mens dyker upp. Det är idag 13 dagar sedan jag tog ägglossningssprutan och 11 dagar sedan äggplocket. Om jag har fattat det jag har läst är 14 dagar efter plock och 16 dagar efter spruta den dagen som jag borde ha min beräknade mens. Eller om i mitt fall min beräknade ICKEmens. Men jag har ju haft en lite svajig menscykel precis två månader innan vi började med IVF då jag ena månaden hade 36 dagar och den andra 37 dagar sedan var den tillbaka på 27 dagar igen vid IVF-starten. De där dagarna har ju lett till att min genomsnittliga cykel är 33 dagar. Det betyder att jag ska ha min mens den 7 september. Är det ytterligare en dag som jag borde känna mig glad över att passera utan mens då alltså för att vara helt säker på ett plus?
Jag blir galen på denna väntan alltså! G A L E N och ledsen och förväntansfull och fylld av hopplöshet och fylld av glädje och fylld av ångest. Men mest frustrerad! Frustration som grundar sig i att jag inte kan påverka detta på något sätt. Jag kan inte få Lillhen att stanna i mig oavsett vad jag gör. Det beslutet ligger inte hos mig. Den kontrollen har inte jag.
Symptomen idag består av en otroligt svettig natt med konstiga drömmar. Jag drömde att det kom in nästintill tsunamivågor på min lillasysters gård (de bor nära en älv) och att allt de hade på gården sveptes med. Jag försökte rädda leksakerna som låg spridda på gården och slänga in dem i ett förråd. Såg min gamla barnvagn som jag hade som liten svepas med i vågen och skrek att de skulle skydda sina barn mot vågor och saker i den. Sen stack deras yngsta son iväg i vågorna själv och jag försökte simma ikapp honom för att se så att han inte skulle hamna under vågen. Denna dröm återkom jag till mellan varje vaken stund jag hade i natt. Och det var många vakna stunder i natt kan jag meddela. Inga problem att somna men problem att sova. Förutom svettningarna upptäckte jag in att mina bröst inte alls var lika ömma längre. Fortfarande svullna och tunga men inte ömma. Nu ömmar de lite igen men inte alls på samma sätt som tidigare. Det gör mig orolig och genast läser jag in det som ett tecken att mensen snart kommer.
Drömmen, svetten och den minskade ömheten gör mig orolig som sagt. Så orolig att jag tog tempen själv för första gången. 36,95 låg den på vilket är högt för att vara mig. Jag ligger vanligtvis på 36,4 grader och där ikring och det lugnade mig något. Däremot gjorde jag dumheten att försöka känna min livmodertapp igår. Tyckte den kändes stenhård och fin. Blev lugnad av att den ju ska vara hård under graviditet. Sen tänkte jag känna igen på kvällen och då hittade jag den knappt. Kom på mig själv att det kanske var lutinusen jag känt? Eller har jag börjat mjukas upp för att mensen är på väg? Jag hatar mig själv för att jag ger mig in i dessa frågor. Jag hatar att jag inte kan slappna av och bara låta det vara. Måste jag läsa på, måste jag känna efter, måste jag mäta temp? Jag har ju lovat mig själv att jag inte skulle göra såna grejer. Jag klarar bara inte av att vänta, jag blir galen!
Kanske kände jag också lite dragningar ut mot ljumskarna igår och kanske lite ont i svanken. Men bara om jag verkligen kände efter och under promenad till affären. Annars är det den vanliga molvärken som kommer och går och den kan lika gärna vara ett tecken på att mensen är på väg. Lite illamående och allmän sjukdomskänsla har jag också. Men då har jag ju å andra sidan också hjärtklappningen som fortfarande inte gått över och den kan nog ge symptom den också... Typ illamående och icke-hungerkänslor. Inte ens sötsugen är jag. Kan stå emot godis som ingenting. Jag känner mig olustig.
Jag vet faktiskt inte om jag kommer att kunna vänta till den 3 sep på att testa. Det är så långt dit. Samtidigt kan jag ju inte svika min sambo, vi är ju två i det här och vill han inte testa så vill han inte då kan inte jag bestämma åt oss båda. Det är ju nu vi har det bra menar han. Vi kan gå och vara gravida fram till dess att vi inte är det och det blir vi ju inte förrän jag får min mens eller ett icke gravid. Men jag kan förklara hur jobbigt jag tycker att detta är så kanske han har lust att göra mig den tjänsten? Just nu är det psykisk terror.
