Situation
Vi var på utredningen på fertilitetsklinik som visade att båda jag och sambon är friska. Bra kvalitet på allt. Och ändå så värdelösa på att bli gravida. Varför händer inget? Det har alltså gått 9 månader sedan jag skrev sist. Nio försök till som inte har resulterat i något. Till och med mamma har slutat fråga mig om vi inte ska skaffa barn snart. DET är ett dåligt tecken...är det inte bara jag som har gett upp på oss?
Nu har vi dragit igång IVF. 20 misslyckade försök senare och jag ser det som ett enda stort misslyckande. Jag är misslyckad som inte blir gravid. Jag är misslyckad och jag hatar att misslyckas. Det tär något enormt på mig, så mycket att jag inte kan prata med någon om det. Jag vill prata men kan inte. Jag vet inte vad jag ska säga för jag har inte sorterat ut allt själv. Varför känner jag mig misslyckad? Nedan har jag försökt lista några saker som kan påverka.
1. Mina systrar speciellt den ena är riktiga fertilitetsmonster, blir gravida på första försöket och till och med innan de ens försökt.
2. Jag brukar vara duktig på det jag gör, hur kan jag inte vara duktig på det som är viktigast?
3. Jag har väntat länge med att skaffa barn för att jag trott att det skulle gå fort och fint
4. Man ska få barn på naturlig väg för att vara frisk. Jag är frisk men lyckas inte ändå. Alltså är det misslyckat.
Ja, sen ska vi inte ens prata om tankarna jag har kring varför just jag hamnar i den här situationen. Jag måsta ha gjort något hemskt varför skulle jag annars hamna här? Jag är inte överviktig, jag röker inte och jag lever relativt sunt. Varför kan jag då inte bli gravid på naturlig väg? Här är några hemska tankar kring det.
1. Jag har i tidig ungdom sagt att jag inte vill ha barn
2. Jag säger fortfarande att jag inte vill ha barn tillräckligt mycket för att adoptera.
3. Jag har varit gravid och valde att ta bort det
4. Jag tänker elaka tankar om människor i allmänhet och tjockisar i synnerhet
För att ge en förklaring till punkterna ovan.
Jag ville inte ha barn då, jag ville vara tuff och leva livet utan ansvar. Jag ville resa, jag ville jobba, jag ville uppleva.
Jag vill inte adoptera, inte än i alla fall. Jag vill vara gravid, jag vill bära mitt eget barn, jag vill ha någon som är lik mig, jag vill ha någon som brås på mig, jag vill ha något som är vårt tillsammans. Skapat av oss två. Vårt. Här vet jag inte om jag kommer att stanna för evigt, fråga mig igen om ett år eller två. Då kan allt ha ändrats.
Jag blev gravid när jag inte skulle. Det var helt fel och hade inte funkat. Jag hade inte varit lycklig. Jag VAR inte lycklig. Hur ska jag då kunna göra någon annan lycklig, ge någon annan en lycka jag själv inte är förmögen att känna. Omöjligt.
Jag vet inte varför jag gör det. Kanske är jag så mycket min farmors sondotter att jag inte kan bli något annat hur mycket jag än försöker. För jag försöker, tro mig. Jag är åtminstone tyst, tidigare sa jag saker högt. Nu smygtänker jag dem. Kanske försvinner de av sig själv till slut om jag tystar ihjäl dem länge nog.
Just nu vill jag bara tysta ihjäl hela situationen. Blunda, somna och vakna gravid. En drömsituation.
