Publicerad 2015-09-04 14:46:31 i Allmänt,
Jag var ju hos läkaren igår och kollade upp blåsljudet på hjärtat och om det var något annat fel. Läkaren kunde inte hitta något. Inget blåsljud, ingen hjärtklappning och inget annat som var konstigt. Hon tyckte dock att det kändes skumt med de olika ekg-beskeden jag hade fått så hon skulle remittera mig till en hjärtklinik där jag skulle få ta ett långtidsekg för att se om det är ok eller inte. Jag börjar dock mer och mer misstänka att jag var så stressad över IVF-situationen att jag startade igång det hela själv. Jag menar, nu är ju alla symptom borta och jag är kolugn. Ska bli skönt att komma igång med träningen igen. Passa på att träna lite och komma i form och må lite bättre.
Publicerad 2015-09-04 14:42:43 i Allmänt,
Nu är första vardagen efter första IVF-försöket här. Det är skönt att vara lugn i kroppen, att inte gå och längta efter något och framförallt att inte gå och frukta något.
Blodet fortsätter komma, jag trodde att det skulle vara mer än det är men jag är tacksam över att det inte är några superstora mängder som kommer. Kanske min slemhinna inte hunnit bygga på sig så mycket? Den enda skillnaden är tycker jag mot en vanlig mens är att blodet är mer slemmigt än det varit tidigare. Anledningen till att jag har så bra koll på mitt blod är att jag använder menskopp. Jag rekommenderar verkligen menskopp, så skönt att slippa äckliga bindor och trosskydd och att slippa sätta in och dra ut tamponger hela tiden.
I övrigt så rullar det på. Jag har börjat sätta upp strategier över hur jag får bete mig vid vårt första FET. Inte läsa bloggar (därför läser jag dem redan nu ;) ), inte söka så mycket information på nätet, fylla dagarna med saker att göra, kompisar att träffa, träning, filmer att kolla osv för att få dagarna att gå fortare. Det är det allra svåraste målet att nå. Få dagar att gå fort. Jag ska inte heller överanalysera alla mina symptom, känner jag så känner jag. Känner jag inte så känner jag inte. Däremot ska jag dokumentera alla symptom för att ha vid eventuell omgång två. Jag ska INTE berätta när jag gör mitt FET. Om mamma frågar så möjligtvis men inte någon annan. Det räcker med första omgången, det blir så jobbigt att behöva berätta resultatet sen.
Mest önskar jag att jag blir gravid på naturlig väg denna månad när vi försöker på egen hand. Jag ska vara noga med mina ägglossningstest, ha riktigt koll på när den är, jag ska tempa fram till ägglossningen inte efter, då kommer jag bara tolka det resultatet och oroa mig om jag får en dipp. Och vi får ha mer sex, även om vi inte är sugna just den dagen ska det vara sex. Inte roligt men just nu gör jag vad jag kan för att det ska fungera. Jag vill så gärna bli gravid och få en bebis. Jag är ledsen över att behöva se alla stora magar på stan, att se alla gulliga små bebisar på facebook/instagram/stan och att behöva känna den längtan jag känner. Usch denna längtan, aldrig har jag velat ha någonting så mycket som jag vill ah det nu. Värre har det blivit efter IVF-försöket. Vi var ju liksom så igång, så nära som vi inte varit tidigare. Jag var så taggad och så hoppfull, så förväntansfull.
Publicerad 2014-11-17 17:36:08 i Allmänt,
Alltså allt har varit helkonstigt sen den dagen jag blev grundlurad. Kan det var sant att jag redan har ägglossning? Min mens tog slut för en vecka sedan och redan ni lördags när jag tog ett ägglossningstest efter att jag fått flytningar som var som äggvita så visade det ett svagt streck. När jag sen tog med Clearblues digitala dagen efter visade den att det inte var ägglossning. Ska ta ett i dag också bara för att kolla. Det känns inte bra att ägglossningen kan komma redan en vecka efter mens. Nåt är galet alltså.
Vi ska iaf på ett första möte på fertilitetsklinik den 20:e. Får se vad de säger där. Känns bra att i alla fall sätta igång med något, det är ju det enda jag kan påverka nu allt annat får jag lämna över till naturen.
Jag har bestämt mig för att jag ska släppa det här med barnskaffandet nu. Jag ska försöka att leva som vanligt och njuta av det som erbjuds mig nu inte bara gå och vänta. Det trot jag är en klok strategi. Jag ska bara se till att försöka leva efter den också.
Publicerad 2014-11-05 14:49:10 i Allmänt,
Den här månaden blev jag verkligen grundlurad. Hade alla tecken på att vara gravid, jag vågade till och med uttala det högt inför min sambo. Dagen efter kom mensen. Jahaja, det är väl bara att börja om igen då. Järkla kropp till att lura en. Eller är det mitt huvud som lurar mig? Tråkigt var det i alla fall. Nu ska jag försöka släppa det hela och ha roligt, se ljusglimtarna som faktiskt finns där och hoppas på att det snart blir ett plus. Det skulle sitta fint med en liten i augusti eller september. Så får det bli.
Publicerad 2014-10-30 13:40:07 i Allmänt,
Bli inte bitter. Bli inte en av dem som inte kan se andra gravida utan att känna bitterhet. Bli inte ledsen för att det inte har fungerat för dig. Bli inte en som avskyr föräldrar. Bli istället en av de som kan glädjas med andra.
Publicerad 2014-10-29 16:28:57 i Allmänt,
Ja, den här väntan är nästan värst. Det är skitjobbigt att behöva vänta i 14 dagar innan man får svaret på om det fungerade den här gången eller inte. Jag känner efter alldeles för mycket, har jag inte lite menssmärtor, ilar det inte lite konstigt i magen, ska flytningarna vara så här, har brösten inte svullnat lite osv osv osv. Jag avskyr det. Jag vill kunna koppla bort och en dag bara upptäcka att mensen inte dyker upp och helt spontant gå och köpa ett gravtest och ta det i lugn och ro. Ingen stress om det inte blir något. Så är det inte nu. Nu läser jag alla "jag vill ha barn bloggar" som jag bara kommer åt, jag letar litteratur i ämnet att bli gravid, jag undviker att dricka alkohol och jag frågar mina gravida kompisar väldigt mycket kring vad de valt för namn och BB. Jag undrar var jag har tagit vägen, är det så här jag kommer att vara nu? Samtidigt försöker jag säga åt mig själv att inte hoppas för mycket, jag kommer att bli så otroligt besviken om mensen kommer på söndag. Försöker intala mig själv att jag har en massa roligt att se fram emot i november även om det inte blir något graviditet. Vi ska ju iväg på roligheter jag och sambon och jag ska ju träffa mina älskade vänner på en aw. Ändå är det enda jag vill ha en glad mun, ett plus, ett ja eller två streck. Vilket som, bara det är positivt.
Vad gör man. Jo man måste helt plötsligt äta frukost på mornarna för att inte må illa och ändå mår man illa, man går och kissar en gång i timmen och brösten är faktiskt lite svullna. En helt vanligt dag när man väntar och längtar med andra ord.
Publicerad 2014-10-20 15:35:25 i Allmänt,
Har testat för ägglossning i ca en veckas tid. Blev lite orolig när det inte kom någon glad gubbe trots att min kropp i övrigt visade alla tecken på att ägglossningen satt igång. Sekretet fanns där och det ganska mycket. Ingen glad gubbe förrän i söndags (enligt appen borde den ha kommit i fredags), när jag inte hade några andra tecken. Det blir inte lättare av att kroppen inte går att lita på. Vi har iaf kört på varannandagsprincipen hela den här veckan och ska köra idag också för att helt vara säkra på att vi träffar rätt i ägglossningen. Den här jakten på det perfekta tillfället gör det hela inte roligare om man säger så...Men vad glad jag blir när jag ser en glad gubbe, ett tecken på att det funkar i alla fall.
Vi hade också ett samtal om hur vi ser på saken, sambon och jag. Jag läser på, fixar mat man bör äta för att få i sig zink, folsyra och annat som ska vara bra. Sambon har inte riktigt sett det på samma sätt utan tycker att jag hetsar upp mig i onödan eftersom vi inte försökt så länge. Vi har lite olika syn gällande starten av försöket. Jag räknar det som att vi har försökt sedan jag slutade med piller i december förra året. Visst, det blev några månader som vi inte hade så mycket sex och då vi inte prickade in ägglossningen men om det hade varit lätt för oss att bli gravida så hade vi antagligen varit det vid det här laget resonerar jag. Sambon resonerar att vi ju bara sedan i somras har försökt och att vi till för bara två månader sen började med ägglossningstest.
Det kan jag ångra, varför började jag inte kolla på detta tidigare? Varför inte testa för ägglossning direkt när man bestämt att mans ka dra igång? Jo, därför att man tänker att det ordnar sig, att det inte ska ta så lång tid.
Hoppas hoppas att det har gått bra den här månaden!
Publicerad 2014-10-16 10:35:00 i Allmänt,
Vi är inne på andra månaden med ägglossningstest. På något sätt känns det lite jobbigare att det inte skulle fungera då man använder ägglossningstest, jag menar då har man ju all möjlighet i världen att pricka rätt och skulle det ändå inte bli något blir det ju ett än större misslyckande. Min menscykel som jag alltid trott varit regelbunden är ju inte det så klart. Den varierar mellan 27-35 dagar vilket inte kan räknas som regelbundet om jag läst på rätt (och om svaren jag läst är att lita på). Apropå läsa, hur mycket ska man egentligen läsa på internet? Det verklar ju bara vara dårarna som orkar svara på frågor som ställs (även om frågorna också ibland kan vara dåraktiga). Ju mer jag läser desto mer frågor blir det, kan jag verligen inte kissa på stickan under kvällstid, ska man ha sex ofta eller sällan vad är bäst för spermierna, ska man ligga kvar, vad ska man äta/inte äta.Samtidigt blir jag besviken. Det finns ju inget kvickfix. Jag är kontrollfreak och van att kunna påverka och styra mig själv i den riktning jag vill ta, det kan jag inte nu. Det är ju inte heller bara mig det hänger på, jag kan inte styra sambon ävenom jag ibland känner att jag skulle vilja få honom att förstå att det faktiskt krävs lite kämpande för detta. Jag tycker att han tar lite lätt på saker och ting. Vi måste ibland ha sex fast vi är trötta, hängliga eller hade det igår. Vi måste ju göra allt vi kan och i min värld gör vi inte det just nu.
Rörigt inlägg, precis som mina tankar.
Publicerad 2014-10-15 14:35:29 i Allmänt,
...hur mycket jag funderar på varför jag för en gångs skull har varit så öppen med vad jag ska göra. Det känns som att det bara blir ett hinder för mig. Att stessen blir ännu större, det är inte bara jag som väntar andra gör det också. Jag är glad att jag åtminstone har haft vett nog att inget säga åt min familj. Vilket tryck det hade blivit därifrån. Jobbigt också att jag berättat åt vänner som själva blivit gravida och inget sagt om att de också försöker få barn, jag vill inte bli en sån som man inte kan prata om sånt med. Jag vill ju inte att saker ska ändras. Hur ska det då bli om vi aldrig lyckas få barn? Jag vill inte att andra ska engagera sig i det. Jag vill vara engagerad tillsammans med min sambo, de andra vill jag kunna prata med när det behövs.
Jag och min stora käft.
Publicerad 2014-10-15 14:29:31 i Allmänt,
Det funderas mycket nu och läses kanske ännu mer. Letar bloggar som en tok. Bloggar som handlar om människor i samma situation som jag själv. Jag vill följa någon annans väg, någon annans längtan och se om de har tips och tricks. Blir de gravida kanske jag också lyckas. Nästan alla jag varit in och kikat på har blivit gravida, man kan ju se det som att det ger ett hopp om att jag också kommer att bli det en dag men nu känns dte bara som att det inte finns någon annan som är i samma sits som vi. De som inte har blivit gravida har börjat med IVF-behandlingar och där är inte vi på långa vägar.
Försöker tänka positivt, inte stressa upp mig och allt annat som kan göra att det blir än svårare att bli gravid. Försöker tänka att det är så mycket roligt jag kan vara med om fram till dess att jag har ett barn i magen. Vi ska resa, vi ska äta gott, jag kan fortsätta klättra, jag kan fortsätta ta en aw efter jobbet. Samtidigt tänker jag, är det någon idé att semesterväxla jag ska ju förhoppningsvis ändå vara mammaledig nästa år, jag ska nog inte köpa så mycket nya kläder som jag änså snart inte kommer att använda, jag ska nog inte ta den där aw:n chanserna att bli gravid kan ju minska osv osv. Jag försöker tänka bort längtan efter att bli gravid samtidigt som den ständigt finns där i min vardag. Hur fasiken ska man lyckas tänka bort något som man vill allra mest.
Pressen som jag säkerligen lägger på min sambo borde jag jobba en del med också. Jag vill inte ge honom prestationsångest, jag vill inte ge honom känslan av att vi bara har sex de dagar jag har möjlighet att bli gravid. Jag tar bort hans längtan genom att göra min större än hans. Det vill jag inte. Jag vill ju bara bli gravid.
Publicerad 2014-10-14 15:20:37 i Allmänt,
Jahaja. Vardagen har ändrats mycket. Herregud är det ett helt år sedan jag skrev sist! Jag sa upp mig från min gamla tjänst där det inte fanns likasinnade. Blev kontaktad av ett rekryteringsföretag som tyckte att jag skulle söka en tjänst i en annan kommun. vilket jag gjorde och efter ett antal test fick jag tjänsten. Det är bland det bästa jag gjort. Inte för att den nya tjänsten är det jag alltid drömt om utan för att de testerna jag gjorde visade att jag inte är så korkad som jag alltid trott att jag är. Testresultaten visade att jag snarare är väldigt smart och snabb på att utföra uppgifter. Jag behövde få det svart på vitt för att tro på det själv. Nu tror jag på det och kan du tänka dig, jag har blivt smart. Tankens kraft, så jäkla stark.
Men eftersom jag har ett nedstämdt tankesätt så är ju allt inte bra ändå. Vill jag verkligen jobba med det jag gör, trivs jag, utvecklas jag, är jag en i gänget osv osv. Det finns alltid något att fundera på och försöka lista ut. Jag har det ok och jag låter det vara bra nog. Ok är bra. Jag hinner träna, träffa vänner och ändå tidvis bygga på mitt flexkonto så att jag kan vara långledig. Jag känner mig allt som oftast behövd på jobbet och arbetsuppgifterna varierar. Kollegorna är trevliga och jag styr själv över min tid. Bra så. För nu åtminstone.
Nu vill jag nämligen skaffa barn. Det tar upp allt mer av mina tankar. Jag tänker att jag ska vara positiv, inte länga ihäl mig, göra roliga saker medan vi väntar etc etc etc. Jag har nog tjatat hål ihuvudet på mig själv med de tankarna. Och det är också de tankarna jag luftar. Min riktiga längtan och mina riktiga tankar de stängr jag in så att det bara är jag som behöver lyssna på dem. Jag kommer nog att hinna tjata ihjäl de andra också tids nog. Idag har jag tagit första steget mot att kolla så att allt är ok. Jag var hos gynekolog (ingen svamp och ingen infektion). Fick ett tips på bra ställe att starta utredning kring barnlöshet på. Skulle återkomma om ca 10 dagar för att boka in tid med mig och sambon. hur kommer jag att reagera på det faktum att nåt kan vara fel? Jag kan inte käna att nåt är fel, jag brukar kunna känna sånt. Jag kan bara känna att det kommer att lösa sig men mycket senare än vad jag vill. Jag har väntat länge nog nu. Jag hatar att vänta.
Publicerad 2013-09-10 10:04:45 i Allmänt,
Jaha, det gick inte så bra med min jag ska blogga varje dag grej. Kanske lika bra det, det ska ju inte bli ett måste utan det ska ju vara något man gör för att man vill. Ska minimera mina måsten och öka mina vill. Kanske göra det till mer av en dagboksgrej det här med bloggen.
Klättrade igår och fixade grönt kort så nu får jag säkra andra när vi klättrar med rep. Ska bli riktigt kul att köra lite och bra armträning också. Är inte riktigt lika bra på klättringen som de andra tjejerna, jag är ju lite höjdrädd men ju mer jag klättrar desto bättre går det, snart kanske jag skiter i höjdrädslan. Plus att det ju alltid finns nån som håller i mig när jag klättar med rep. Måste tänka så, annars kommer jag aldrig upp på toppen.
Idag ska jag testa pilates för första gången. Förväntar mig eg ingenting så det ska nog gå bra. Annars är jag väldigt dålig på att vara dålig på saker som jag provar på för första gången. Jag vet ju hur det var med yogan. Jag var stel och fattade inte riktigt övningarna och hängde därför inte med de andra vilket gjorde att jag inte tyckte att det var roligt. Nu ska jag köra ypga/pilates en gång i veckan i alla fall. På lunchen. Jag ska också denna vecka haka på Ida Wargs utmaning i att göra 30 armhävningar per dag på tårna. Hoppas att jag kommer ihåg det bara.
Publicerad 2013-09-05 14:14:51 i Allmänt,
Andra dagen och jag kom ihåg att skriva ett inlägg. Det känns bra.
Nåt som inte känns så bra är mitt jobb, jag känner mig inte behövd och lite utanför eftersom jag nog är den enda som inte är ingenjör eller miljömupp eller bostadsbyggare. Det är inte bra att inte känna sig behövd, det mår jag dåligt av. Riktigt dåligt har jag börjat inse. Tyvärr tar jag ut det på sambon min och det gör ju inte direkt saker och ting bra mellan oss. Söker nya jobb men hittills har det gått lite trögt, två intervjuer. Ett jobb jag inte ville ha och ett jobb som inte ville ha mig. Har två ansökningar ute men en har jag redan börjat ge upp hoppet om. Får se, ska inte gräva ner mig idet utan istället försöka göra situationen på jobbet bättre. Steg ett var att be om tips från arbetskollegor hur jag kan hjälpa dem bättre, vad de saknar i min funktion och så idag. Det togs emot positivt vilket var roligt. Sen har jag en kurs på högskolan på gång. Miljöekonomi i hållbar utveckling. Den ser jag verkligen fram emot att läsa och jag har kollat upp att det är ok att jag läser ett par timmar i veckan under arbetstid.
Framförallt kan jag ju träna på arbetstid, i alla fall en timme i veckan. Och jag har tillgång till gym här. Idag testade jag yoga. Har testat tidigare men det har då inte varit riktigt min grej. Nu ska jag försöka köra varje torsdag under hela terminen i de fall inget möte krockar med det förstås. Jag är STEL. Jättestel och då blir inte yoga så roligt men jag hoppas att det ändrar sig när jag har kört ett tag och blivit vig. Ikväll är det military training, hårt, roligt och man känner sig förbannat duktig efteråt. Stark ska jag bli, med synliga muskler. Det är mitt mål. Synd bara att jag glömde bort att väga, och mäta igår. Får ta det till helgen istället. Om jag kommer ihåg.
Publicerad 2013-09-04 10:49:30 i Allmänt,
En gång i tiden skrev jag att jag skulle skriva ett blogginlägg varje dag. Så har det ju inte blivit men jag tänkte försöka ta upp det igen. Försöka tänka bort att det inte är någon som är intresserad av mina inlägg och vad jag gör om dagarna. För jag tycker att det är ganska kul att skriva och varför inte då göra det?
Jag är ca 155 cm lång och väger ca 49 kilo. Vill i alla fall tro att jag fortfarande väger 49 kilo. Det kan vara mer. Mindre är det inte. Jag trivs inte med mig själv. Jag tycker att jag är otränad och att jag har för mycket mage och höfter. Jag har dessutom fått celluliter, något som jag inte trodde skulle drabba mig. Jag kan inte se det som några jävla smilgropar för det är de inte. Det är inte fint med celluliter och det ska man inte heller behöva tycka bara för att man själv har fått det. Jag gillar de inte men jag måste leva med dem. Alltså är det bara att acceptera att de är där och försöka förhindra att de sprider sig. För att förhindra det kör jag torrborstning och tränar. Jag cyklar varje dag och försöker tänka på vad jag äter kanske framförallt dricker. Alkoholen ska jag minska ner på den är en stor bov i dramat. Min plan nu är att mäta mage, lår och armar en gång i månaden. Träna minst tre gånger i veckan, cykla var jag än ska och alkohol max två ggr i veckan (kan låta mycket men nu blir det lätt en öl en tisdag och onsdagskväll, sen kanske två glas vin en fredag och sen tre glas vin en lördag det är det jag vill komma ifrån).
Så, det var mitt mål. Hoppas att jag kan hålla det och att jag kan hålla det jag sagt om att skriva ett inlägg varje dag.
Publicerad 2013-07-08 10:43:54 i Allmänt,
Känslor, det finns så många av dem. Ibland vet jag precis vilket fack jag ska stoppa in dem i och så är de parkerade där. Ibland vet jag inte ens själv vad jag känner vilket oftast resulterar i att det blir en känsla av att något är dåligt även om det är bra. Bara just det att jag inte kan placera känslan gör att den blir olustig. Jag går runt och har det bra och helt plötsligt hugger det till av olust men jag kan inte sätta fingret på denna olust. Det är nu detektiven i mig tar vid. Jag analyserar mina tankar, mina handlingar men framförallt analyserar jag alla andras handlingar och ord. Försöker hitta bevis på att denna olust verkligen är berättigad att känna. Var han inte lite kort i tonen, varför svarade hon inte på mitt sms, varför kramar hon inte mig när vi möts, varför sa han hej då med sån hårdhet i rösten, vad är det han inte berättar men går och tänker på? Och plötsligt kommer ett ord eller en handling som gör att allt faller på plats, som gör att jag förstår allt. Mina känslor sviker mig sällan.
Hur ska jag då hantera att allt har fallit på plats? Jag har ett par gånger försökt säga att jag känner att något är fel. Då får jag allt som oftast höra "nej då, inget är fel allt är bara bra, det är du som inbillar dig". Så nu har jag en annan strategi, jag säger saker och känner av svaren. Jag upptäcker minsta förändring i kroppspråk, hur rösten ändrar tonläge men mest av allt lägger jag märke till hur känslan i rummet förändras i takt med att vi så sakteliga berör ämnet. Jag börjar ställa lite andra typer av frågor, låtsas att jag egentligen inte bryr mig om svaret och sen låter jag ämnet bero. Tar upp det igen ett par dagar senare, man kan säga att jag ger personen i fråga tid att tänka över på om sanningen ska komma fram eller inte. De där dagarna i bland veckorna, som längst ett år, gör att sanningen oftast dyker upp och jag oftast har rätt i det jag känner. Mina känslor sviker mig sällan.
Hur ska jag då hantera sanningen? Ibland gör den riktigt ont att höra, ibland är den helt ok bara man får den. Jag kan inte ta lögner, jag kan ta hårda ord. Jag kan inte ta falskhet, jag kan ta en hård ärlighet. Sanning är oerhört viktigt för mig. Får jag sanningen känns det bra trots att det är dåligt. Känns det bra är det bra. Mina känslor sviker mig sällan.
Publicerad 2013-07-03 09:58:16 i Allmänt, personligt,
Det här bloggen lär knappast hamna på topplistan med tanke på att jag aldrig är här inne. Jag måste börja må dåligt helt enkelt så att skrivarlusten i mig vaknar. Eller så lär jag mig att skriva även när jag mår bra. Fast då måste jag lära mig något nytt och det blir en lite kulle att ta sig över så jag gissar att det kommer att dröja innan jag är där. Just nu är min kondition så dålig att jag precis tar mig fram på platt underlag. Kullar undviker jag så gott jag kan eftersom de kan få mig på fall.
Det är konstigt det där hur man, eller åtminstone jag, fungerar. Nu när allt känna bra så har jag inte samma behov av att skriva här på bloggen. Det är som att jag inte riktigt vill skriva om det som är bra. Om det handlar om den hårda jantelag jag är uppvuxen med eller om det handlar om att jag tror att jag inte har ett tillräckligt intressant liv som någon skulle vara intresserad av att läsa om (dvs janetlagen kommer in igen)?
Konstigt det där att något uppdiktat kan få en som genomslagskraft som jantelagen har fått. Är vi människor så rädda för att sticka ut och inte tillhöra någon grupp oavsett vilket grupp det är att vi måste trycka ner de som försöker slå sig fram och faktiskt lyckas med det också? Är vi människor så småsinta och missunsamma att vi inte ifrågasätter något som jantelagen? Eller handlar det om osäkerhet? Eller handlar det om att de som tycker att jantelagen är en bra lag hörs mer än de som inte tycker att det är bra? Eller handlar det om att vi inte tror mer om oss själva än att vi inte är duger till något eller någon? Eller att vi inte kan lära någon något? Eller att vi inte tror att någon bryr sig om oss? Oavsett så är det en lag som borde brännas på bål. Om man ska bränna en häxa så är det den.
Publicerad 2013-06-05 14:41:10 i Allmänt, vardag,
Satt ner i soffan häromdagen. Råkade släppa en prutt. Istället för att prutten gled iväg bakåt trycktes den framåt och fastnade i muttan. Jag fattar inte hur det gick till men det var som att den fastnade mellan blygdläpparna och stannade ett litet tag. Tilläggas bör att jag precis hade vaxat muttan, kanske fanns det lite vax kvar som lyckades limma fast prutten. I vilket fall så var det en overklig känsla.
Publicerad 2013-05-31 16:05:44 i Allmänt,
Känner mer än andra med ett mer utvecklat nervsystem än normalkännande människor. Jag är egentligen emot det där med normal, vem bestämmer vad som är normalt? Kan jag vara normal om jag är långt under meddellängd och väger mycket mindre? Har alla en egen normal? Finns det nåt som inte är normalt? Samtidigt är normal, precis som lagom, ett väldigt bra uttryck som är lätt att använda sig av.
Jag har länge undrat om jag är som folk är mest eller om jag kanske avviker lite. Det har alltid hamnat i att jag avviker. När jag var yngre trodde jag att jag var schizofren. Jag var ju glad ena stunden och sekunden senare var jag arg och ledsen. Den tanken slog jag bort eftersom jag inte riktigt passade in i termen. Jag levde ju ändå i den verklighet som kallas verkligheten och hallucinerade inte. Men nåt var fel. Nåt ÄR fel när man som sexåring sitter och tänker att man kan ta livet av sig med en kniv. Att jag kan ta livet av mig med en kniv. Vad händer då? Blir man saknad, är det skönt att inte leva, träffar man andra döda? Det var inte så mycket att jag ville dö det handlade mer om känslan av att vara död. Kan man känna död?
För ett par månader sen kom jag i kontakt med något som kallas High sensitive person, Högkänslig människa. Det var ju precis mig de beskrev i artikeln. Hela min värld kan trasas sönder om någon sticker en armbåde i mig på tunnelbanan. Jag blir ledsen när jag ser andra ledsna, jag känner av när någon är arg, besviken, lycklig, snäll. Jag kan bli så fantastiskt glad av allt och så oerhört arg av ingenting. Jag har en enorm empati som kan få mig att må så dåligt samtidigt som den också ger mig glädje och frid. Jag känner mycket, men framförallt känner jag mig så trött av att känna så mycket.
Det ska ses som ett karaktärsdrag inte som en sjukdom säger de som forskar i detta och som själva är högkännande. Klart att det inte är en sjukdom! Det är inte sjukt att känna empati snarare tvärt om. Det är däremot svårt att förklara varför man är så trött och kanske inte alltid orkar med stora sällskap under längre perioder, på så sätt hade det varit bättre att få en diagnos som andra kan acceptera. Jag känner in så mycket i alla situationer att jag tillslut inte orkar känna mer. Om jag hade kunnat filtrera hade jag gjort det. Om jag hade kunnat känna som normalkännande människor hade jag velat kunna det.Om jag bara hade kunnat göra mitt kännande till en fördel. Det kan jag inte. För mig ställer det till det. För jag är en osäker människa. Jag behöver inte ha möjligheten att läsa in mer i situationer än jag redan gör. Jag behöver inte kunna känna att gruppdynamiken ändras när jag kommer in, jag behöver inte kunna känna när någon ljuger, jag behöver inte känna att någon är glad över att jag är där. Jag behöver inte kunna känna det osagda. Jag behöver höra det.
Publicerad 2013-05-24 22:07:15 i Allmänt,
Som jag går och bär på? Kan det bero på allt kött jag äter? imorgon ska jag betygssätta kvällens råbiff samt förklara hur mit betygssystem ser ut.
Publicerad 2013-05-21 10:19:00 i Allmänt,
Jag är både sjuk och ledsen. Sjuk som i förkylning. Ledsen som i att vi var tvugna att lämna ifrån oss en katt som vi adopterat på prov. Han var inte riktigt nöjd hos oss. Nöjd med oss men missnöjd med att inte ha någon kattkompis. Så tråkigt och tomt när vår lilla gullunge försvann. Jag har ju en tendens av att bara komma ihåg det som är bra, typ alla mysstunder och allt lek och glömmer bort det ständiga gnällandet (skrikandet) och att bli väkt 2-3 ggr varje natt. Måste ju erkänna att jag var mer utvilad än vanligt när jag vaknade i morse. Hoppas att råbiffsdejten på fredag piggar upp.
