Vardagen just nu

Vi är fortfarande gravida! Helt fantastiskt och helt ofattbart! Varken jag eller sambon vågar riktigt tro på det än och minsta lilla värk eller flytning tar vi (läs jag) som att det är kört.

 

Vi har varit på semester i 10 dagar. Det var välbehövligt och trevligt. Jag har mått ok hela resan. Morgonillamående en stund och ingen direkt matlust och nu när jag tänker tillbaka på alla den sockriga och feta maten som vi åt där mår jag också lite illa. Resan dit gick bra, det var en lång resa och ingen av oss kunde somna. Jag trodde mitt under flygningen att jag hade fått en blödning och både jag och sambon satt med tårar tills jag insåg att det bara var flytningar.

 

Flytningar är förresten något jag har en hel del av. Det är såna där lagom krämiga saker, jag trodde att de skulle vara med äggviteflytningar men tydligen inte. Mina bröst är ömma, inte onda men ömma och lite större. Jag känner fortfarande av magen lite då och då, det sticker och drar lite men det mensvärksliknande är borta. Jag mår illa på morgonen och ibland på eftermiddag kväll. Idag spydde jag för första gången när jag kom till jobbet och insåg att jag inte kan vänta med att äta frukost utan måste äta direkt på morgonen. Problemet är ju att jag inte har någon matlust på morgonen så jag får försöka fixa något gott drickbart.

 

Var på inskrivningssamtal hos barnmorskan igår. Det kändes bra även om vi bara pratade lite om hur jag känner nu, träningsvanor, matvanor och alkoholvanor. Nästa besök är den 14 december och då är det lite rundvisning, ultraljud, provtagning och vi måste också ta reda på om och vad vi vill göra för typ av fosterdiagnostik. Måste läsa på lite mer om det för att kunna ta ett beslut.

 

Det är spännande tider nu och jag längtar till den 30 och vårt första ultraljud så  att jag kan se ett hjärta slå, kanske blir det lite mer verklig då.

Det verkar som att mensen håller sig borta än så länge. Jag räknade lite fel igår, jag var ju bara på ruvardag 11 inte 12. Idag är dagen då mensen kom förra gången. Jag är livrädd att den ska komma igen och springer på toa hela tiden. Brösten börjar möjligtvis att ömma lite mer än de gjort tidigare men inte så att de stör. Inga regelrätta mensvärkar men det sticker och drar lite då och då. Idag är jag dessutom lite svullen vilket gör att jag oroar mig ännu mer för mens eftersom jag brukar bli svullen innan mens.

 

Ska bli så skönt att ta det sista graviditetstestet imorgon för att se om jag fortfarande är gravid och sen ringa in resultatet till kliniken. Kanske kan jag få hjälp att räkna ut antal veckor också, just nu räknar jag som att jag har en vanlig graviditet och tar sista mensens första dag i min beräkning vilket gör att jag i så fall är i v 4+4.  Är jag fortfarande gravid imorgon ska jag genast ringa in till en mvc för att få en tid  till det stället jag vill ha.

 

Undra om de här tankarna kring om man fortfarande är gravid någonsin kommer att försvinna? Jag hoppas verkligen det för det är en stress att inte våga tro.

Jag är fortfarande gravid som tur är. Det kom inget blod, det bara kändes så. Jag tog ett nytt graviditetstest på lördagen bara för att kolla att det fortfarande inte var någon mens på gång. Strecket hade blivit starkare än det var i torsdags! Varken jag eller sambon tror dock att detta är sant fortfarande, vi törs inte riktigt hoppas. och jag är försiktig med träning och annat. Precis som jag inte ville att jag skulle bli. Jag tänker dock att det släpper allt eftersom tiden går och den officiella testdagen har varit, då är det väl ännu lite säkrare i lalla fall va?

 

Jag är på ruvardag 11 idag. Om jag inte mins fel var det på ruvardag 12 som mensen kom igång förra gången. Jag skulle vilja ta ett graviditetstest idag bara för att kolla så att jag verkligen är gravid fortfarande. Jag känner ju mig totalt ogravid. Det enda är att jag har en känsla av att jag håller på att bli sjuk och att jag har lite ont på vänster sida av ryggen. Jag väntar dock till onsdag morgon innan jag tar klinikens test och ringer in svaret. Förhoppningsvis är det fortfarande positivt då och ingen mens... Jobbiga dagar de här också, dock inte på långa väga lika jobbigs som ruvartiden så det har helt klart varit värt att ta ett tidigt test för mig. Annars hade jag nog suttit här med hjärtklappning och ännu värre stress i kroppen.

Det kan inte vara sant, kommer det blod idag? Jag tyckte att det kändes som att menen kom när jag kom till jobbet idag. Sprang snabbt in på toa och torkade mig. Inget på pappret i alla fall. Eftersom jag är jag kunde jag ju inte låta bli att sticka in ett finger för att känna efter. Torkade av på pappret och var det inte lite gulaktigt? Inte helt som blod men nästan som att blodet tänker komma. Jag orkar inte det, inte när jag för första gången sen våra 21 månaders försök har fått ett plus på stickan. Jag vägrar låta blodet komma, jag vägrar låta detta bli en icke graviditet.

 

Givetvis hann jag berätta för mamma igår, jag borde inte ha gjort det, tänk om allt skiter sig nu. Kan jag bara inte få veta om det tänker bli nåt eller inte? Säkert jinxade jag allt genom att berätta igår. Och mamma skulle givetvis säga till pappa men sen sa jag att det är stopp, jag vill inte berätta för någon mer innan jag vet om det verkligen är något där. Jag satta i alla fall in ett trosskydd bara för att få se vad det är som kommer ut, är det blodblandat eller inbillar jag mig bara? Snälla låt det inte vara blodblandat, låt detta bli min månad av glädje!

Jag kunde inte hålla mig. Kände paniken komma. Klockan blev nio. Apoteket öppnade, jag sprang ner och köpte ett tvåpack test för att jag skulle ha ett extra att ta i helgen eftersom det jag kissade på nu inte skulle visa nåt. Men det visade två streck och det ganska snabbt (innan minuten i alla fall).

 

Jag känner mig inte gravid alls. Jag känner bara någon odefinierbar känsla i magen och brösten men inget som skulle kunna tas för en graviditet. Absolut inte. Och just därför känner jag mig orolig, det kanske hade varit bättre att inget veta så här tidigt. Nu oroar jag mig bara för att det inte ska visa något på själva testdagen.

 

Jag mådde lite illa igår kväll efter maten, tog förgivet att det var ett symptom på att mensen skulle komma eller att jag bara inbillade mig. Jag har ju mått illa tidigare och då har det inte varit något.

 

Jag kan inte tro att det är sant. Tänk om det inte är sant? Tänk om det inte fortsätter vara sant?

I dag känns det kört. Jag tror inte att det blir något denna gång heller. Jag tror inte att mensen kommer idag, däremot tror jag att den kommer imorgon. Jag har börjar gå lite åt det desperata hållet nu. Känner efter om tappen är hård eller mjuk fast jag egentligen inte ens vet om det är min tapp jag känner. Jag analyserar flytningarna jag har som är vattniga/blandat med mjölkiga och jag har börjar googla lite smått. Just det, jag tog tempen i morse också 36,86.

 

Nu börjar den riktigt jobbiga tiden, det är så nära men ändå så långt borta. 6 dagar kvar innan jag har testdag. Mens vilken dag som helst enligt kalendern. Inte ett dugg ömma bröst, mensvärkar. Nä, jag måste hitta på något som lugnar ner mig. Tänkte prova yoga i morse men när jag kommer dit är det inställt. Fördelen var i alla fall att jag var på jobbet tidigt, då kan jag gå hem tidigt. Hemma kan jag alltid sysselsätta mig med något som inte innebär att vara nära en dator som lockar mig till googlande. Ska passa på att fixa lite inför resan som vi åker på om en vecka. Ladda hem lite böcker till läsplattan, kolla vilka filmer som kan föras över på paddan och  fundera på kläder att ha med. Kanske till och med passa på att växla pengar. Ni vet, sysselsätta sig för att inte hinna tänka och känna efter så förbaskat mycket.

Mensvärkarna fortsätter att komma och gå hela dagen igår och lite nu på morgonen. Just nu har jag en känsla av håll på och lite ont i svanken på vänster sida. Brösten känns av men är inte ömma när jag trycker på dem. Magen känns lite svullen och tempen låg på 36,86. Jag vet att jag inte skulle ta tempen man jag pallade inte trycket eftersom det känns som om mensen kommer när som helst. Nu vet jag i alla fall att den inte kommer idag eftersom min temp brukar sjunka samma dag som mensen kommer. Spottings är ej inräknat i temperatursänkning. Spottings visste jag inte ens att jag hade innan jag körde på lutinus och upptäckte att pinnen var rosa.

 

I övrigt rullar det på, dagarana går väldigt mycket fortare än förra gången. Hjärtklappningen jag fruktat har inte kommit men jag märker att jag är uppvarvad. I natt drömde jag att jag hade mycket flytningar (som jag hade sist jag var gravid) och att jag då kände en lättnad över att sannolikheten att graviditeten hade tagit sig denna gång. Det var jobbigt att vakna efter den drömmen eftersom jag ju hade känslan av att det kanske gått vägen och sen upptäckte att jag ju inte alls hade några sådana flytningar utan att allt bara hade varit en dröm. Hellre det än en bloddröm i alla fall.

 

Imorgon är mensdag enligt kalender. Det kommer att bli en av de mest fruktade dagarna denna period. Hoppas att inte hjärtklappningen drar igång med den. Jag har i alla fall lyckats hålla mig helt borta från familjeliv (ååå, nu påminde jag ju mig själv om hur bra det är att var ainne på FL och läsa runt....) denna gång och från googling. Det enda jag försökt googla fram är om det var rimligt att min blastocyst jag fick tillbaka möjligtvis hade kunnat fästa lite redan på dag 2 eftersom jag hade de kraftigaste mensvärkarna då. Det hade kunnat vara möjligt eftersom min bastocyst hade börjat kläckas då de satte in den i mig. Nu får vi hoppas att de är sådana mensväkar jag känner av och inte vanliga mensvärkar.

Mensvärkar som kommer och går. Hela kvällen igår på ruvardag 4 och det har fortsatt nu under morgonen på dag 5. Jag börjar känna hopplöshet och oro. Ska det inte fungera denna gång heller? Springer in på toa och kollar om den har kommit men inget händer. Ska den dra igång tycker jag att den ska göra det nu så att jag slipper denna pina.

 

Stack upp ett finger i  morse för att kolla om det fanns spottings där långt inne men det som kom ut var helt vitt så jag hoppas att det forsätter så resten av tiden också. Annars har jag inga symptom idag heller. Möjligtvis att brösten är lite mer ömma men det ska till att trycka hårt på dem för att det ska upptäckas.

 

Jag har bestämt mig för att jag får ta tempen på fredag om inte mensen kommer innan dess. Beräknad mens är på torsdag 29:e. Jag fasar och längtar till den dagen. Fasar för att mensen ska komma och längtat till att dagen ska vara förbi, då är det ett delmål som klarats av. Sen har jag de 10 dagarna när jag började få blödningar sist, det är nästa milstolpe. Sen är det ju testdagen som det är en vecka kvar till.

 

Och nu kom mensvärkarna tillbaka... Nä lika bra att dra igång med jobbet ordentligt så att jag inte har så mycket tid på mig att tänka på dessa tråkigheter.

 

Det var inte direkt någon överraskning när jag kissade på testet kl 5 i morse. Superblankt, det gick verkligen inte att se något. Det var vitare än vitt. Tomt helt enkelt. Blodet forsar också. Klarrött och klumpigt.

 

Sambon blev lite irriterad över att jag inte sagt att jag tagit testen och vad utfallet blev. Hur tänkte han nu? Jag har ju tagit två test tidigare som varit blanka där han har varit högst delaktig. Och jag har sagt att jag blöder jättemycket och att alla symptom på en graviditet är borta. Det vill säga jag har hela tiden från det att jag själv vetat hur det varit sagt att det inte blivit någon graviditet. Tydligen har han gått och haft en strimma hopp ändå. Jag fattar inte hur han tänkte där. Vi har ju pratat om att det inte blivit något, om hur jag mår och att jag är ledsen. Ändå har han gått och trott att det kanske funkat i alla fall. Det måste vara så skönt att kunna leva i den där villfarelsen, att allt är ok. Att man kan hoppas. Att slippa känna. Att slippa stressen. Att slippa överanalyserandet. Att slippa känna så jävla mycket hela tiden.

 

Så vad händer nu? Jo, nu väntar vi ut denna cykel och gör ett frysförsök i oktober. Om vi inte lyckats bli gravida själva nu i september då. Jag ger inte riktigt upp hoppet om det där att en dag kunna få barn på naturlig väg. Jag har laddat upp med en massa ägglossningstester. Både att ha för denna månad men sparar de dyra till nästa månads försök, då när det är extra superviktigt att jag vet att jag har min ägglossning så att vi kan stoppa in ägget ordentligt. Bara det inte blir någon av de dagarna jag är borta i oktober. Jag har två konferenser så klart. Jag prioriterar ju bebis så då får de stå åt sidan helt enkelt om vi skulle behöva träffas just de dagarna.

 

Ska i alla fall bli skönt att slippa hormonerna. Tydligen så har jag en relativ regelbunden menscykel så jag behöver inte ta några hormoner utan de stoppar in i min naturliga cykel som jag hoppas fortsätter att vara relativ regelbunden. Sen får vi hoppas på det bästa. Att vi också kan få bli gravida snart. Helst nu.

Jag har sån sjuk hjärtklappning/oregelbunden hjärtrytm och har så haft sedan i fredags kväll. Har ringt till kliniken för att se om det kan vara någon biverkning av hormonerna jag tar, de ringer tillbaka strax. Om inte så rådde sjukvårdsupplysningen mig att åka in till akuten och kolla upp besvären.

 

Annars märker jag inte av så mycket av behandlingen. Jag har lite mensvärkar som kommer och går. Jag har varit förstoppad men nu har det släppt och är mer åt andra hållet om man säger så. Jag är lite nedstämd och har lätt till tårarna. Brösten ömmar men magens svullnad har gått ner något.  Jo, lite lätt illamående kan jag bli också till och från. Men mest orolig är jag för hjärtklappningen/rytmen för den känns inte alls bra. Just det att den är så konstant och aldrig lugnar ner sig.

 

Om jag har fattat det hela rätt så fäster embryot ca en vecka efter ägguttaget. Idag är det en vecka sedan mitt ägguttag så nu är det bara att hålla tummarna för att det fungerar som det ska där inne.

 

Jag vill att det ska vara ruvardag 14 nu så att jag får ta graviditetstestet imorgon men det är ganska långt dit.

 

I övrigt vet jag inte vad jag ska säga, tänka eller känna. Jag är rädd att jag har stängt av och kör på som vanligt för att inte bli allt för besviken om det inte skulle fungera denna första gång. Jag tror att det är därför det inte blir så mycket känsloprat här på bloggen. Jag vet ju knappt själv vad jag tänker. Jag vet bara att jag är rädd att det inte ska bli något och reaktionen av det.

Känner mig bättre i magen idag, inte riktigt lika svullen och har inte alls lika ont längre men är långt ifrån normal än. Eller kanske har jag lagt på mig ett kilo eller två under sommaren och kanske inte alls är svullen. Försöker tänka lite på vad jag stoppar i mig nu. Äta fisk typ 2-3 ggr i veckan, mycket frukt och grönt och lite pasta/ris/potatis. Och frukost ska jag börja äta och mellanmål så att jag inte blir tokhungrig och äter alldeles för stora portioner. Det är min plan så här på ruvardag 2. Det borde ju inte embryot må dåligt av heller, snarare tvärtom. Självklart skippar jag alkohol, rått kött och ostar redan nu, allt för att ha samvetet rent. Jag ska också sluta okynnesdricka te.

 

I övrigt finns det inte många planer. Jag törs inte planera och jag törs inte hoppas. Jag bara går och väntar på att tiden ska gå. Det är bara det att den går så sakta.

 

Nu gäller det också att komma i håg att ta alla Lutinus. Höll precis på att glömma och sprang in på jobbets toalett med mitt lilla etui där jag har tabletter och uppstopparmojängen. Läste på en blogg att de var jobbiga att ta eftersom de kletade så mycket. Visst de kletar och det kommer ut en massa vitt efter det att tabletten har lösts upp i muttan men det är inte värre än att man klarar av det. Problemet är bara att det känns som att mensen kommer hela tiden när det är kladdigt vilket gör att jag hinner känna oro. Igår fick jag dessutom en sträng av något kladdigt med lite lite brunt blod på så jag hann ju oroa ihjäl mig och googla på all världens grejer innan jag insåg att jag måste coola ner mig typ 1000 grader om jag ska överleva en graviditet. Saker händer, blod kommer. Dagar går.

 

Nu är det bara 12,5 dagar kvar till jag kan köra ett gravtest.

Idag är jag på ruvardag 1 om jag har förstått rätt i hur det fungerar. Insättning igår räknar jag som dag 0 och då blir idag dag 1 rent logiskt.

 

Jag är fortfarande öm i magen. Känner en förstoppningskänsla men inte värre än i går. Jag tar också Lutinus från och med igår. Det är vaginaltabletter som man för upp i sin mutta med hjälp av en vit plastmojäng som gör att man kommer extra långt in. Det är ok att ta dem men de slemmar rätt mycket, det är verkligen trosskydd som gäller. Och det känns som att man har fått sin mens varje gång det kommer rester av dem i trosan. Tre gånger per dygn ska de tas utspritt på min vakna tid. Jag kör kl. 10, 16 och 22. Tabletterna ska göra så att min miljö blir mer lik en vanlig graviditetsmiljö och jag måste ta dem fram till och med den dagen jag gör gravtestet. Eller var det längre? Jag kommer inte ihåg. Måste komma ihåg att fråga när jag ringer och meddelar utslaget på testet.

 

Annars är det väl bara att köra på som vanligt. Ja, inget bad och inget sex på ett par dagar till eftersom det är infektionsrisk. Och ska jag vara helt ärlig lockar inte sex speciellt mycket med tanke på hur svullen jag fortfarande är där nere. Jag ska också ta extra folsyra (med den gör jag ju redan) och undvika alkohol (självklart!). Träna lite lugnt till dess att jag inte känner mig så svullen längre. Det kunde ta en till två veckor enligt läkaren. Jag kanske åtminstone kan börja promenera lite lugnt nästa vecka, det är så tråkigt att vara still och jag mår så mycket bättre av att röra på mig. Ska jag vara helt ärlig så har jag redan idag tränat lite. Vi hade en sån dag på jobbet. Körde lite lätt styrka (knappt svettig och inga vikter/hopp) och lite dans. Inget som gjorde ont och då tänker jag att det inte gör så mycket. Skulle det däremot bli några komplikationer kommer jag antagligen att banna mig själv och tycka att det är mitt fel och jag som förstört allting.

 

Hang in there my little one!

Nu har jag ett litet embryo i mig. Det tog ungefär fem minuter att sätta in det. Vi kom in till operationsrummet 13.43 och 13.49 gick vi därifrån. Det började med den vanliga proceduren, anmäla oss i receptionen. Vi tog varsitt glas vatten och hann bara precis sätta oss ner innan de kallade på oss. Sen var det dag för mig att byta om till strumporna, den vita rocken och den gröna mössan. Även sambon fick kostym bestående av vit engångsrock och grön mössa. Vi satt och pratade en stund och givetvis går sambon på toa en minut innan de kallar på oss... Vi väntade snällt på honom och sen gick vi i samlad tropp till operationssalen. Ingen vägning denna gång.

 

Jag var ivrig att sätta igång och antagligen lite speedad. Var uppe i stolen innan läkaren ens hade hunnit hälsa klart på oss och berätta hur det hade gått med de 15 äggen som de plockat ut i måndags. Det hade gått bra, 12 av 15 ägg hade befruktas. De skulle odla vidare på alla de som inte stoppades i mig alltså 11 ägg att odla i 5-6 dagar för att se hur väl de delar sig. Sen pratade han om att de behövde våra personnummer. Jag hoppade då ner från stolen och var på väg in med honom i labbet, helt fel. Det var ju labbpersonalen som skulle komma in och dubbelkolla att det verkligen var vårt embryo som skulle sättas in i mig. När allt var dubbelkollat var det äntligen dags för mig att hoppa upp i stolen och sära på benen.

 

Ultraljudsmaskinen stod redo för min mage. Läkaren duttade på en rejäl mängd glidmedel på nedre delen av magen och sedan började han åka runt med staven. Jag hade lite för lite kiss i min blåsa om jag förstod hans hummande rätt. Tydligen har jag också en ganska kraftigt framlutande livmoder. Har ingen aning om vad det innebär och det är bra eller dåligt och jag tänker inte ta reda på det heller. Ju mer jag läser om det här desto mer hittar jag att oroa mig för. Inget mer läsande alltså. Inget symptomletande. Ingen oro.

 

Läkaren tar fram sina instrument och gör det han ska. Sen kommer labbkvinnan in med vårt embryo och det sprutas in i mig via en kateter. Man kan ju inte se själva ägget men man ser luftbubblan som bär det. Det ser ut som en liten vit fläck som plötsligt dyker upp i min livmoder. Sen var det klart. Nu är det bara att hoppas att jag har en trevlig miljö att vara i och att embryot delar sig som det ska. Jag läste (innan jag gav mig själv läsförbud) att det oftast inte är kvinnans miljö som avgör om det stannar eller inte utan det beror helt och hållet på embryot. Är det ett friskt och bra embryo utan kromosomrubbningar och andra problem så stannar det, annars väljer det att släppa taget.

 

Jag hoppas att vårt väljer att hålla fast ordentligt. Riktigt ordentligt.

Jag har lite ont i magen. Inte så mycket mensvärksont utan mer förstoppningsont. Jag har iof inte heller kunnat gå på toaletten normalt sedan lördag så jag kanske är förstoppad. I övrigt känner jag inte så mycket. Jo, jag känner att jag inte borde träna så hårt kanske promenera lite lugnt. Om ens det de här dagarna, det gör nästan lite ont av att gå helt upprätt.

 

Nu har jag väntat hela dagen på att de ska ringa till mig och säga att det inte blev några ägg befruktade. Det var nämligen bara då de skulle ringa. Ser allt bra ut ses vi på Huddinge imorgon kl 13:45. Det lutar åt att det är så det blir, inget samtal än så länge och klockan är trots allt 16:30. Nog borde de väl ringt vid det här laget va?

 

Undra hur många ägg som blivit befruktade? Får vi några till frysen? Kommer det som sätts in i mig imorgon att stanna? När ska all denna väntan och nervositet försvinna? Kommer jag att orka vänta till den 3:e sep innan jag tar gravtestet? Kommer mensen att komma innan den 3:e sept? Hur kommer jag att ta att det inte blir något barn av denna insättning?

 

Jag blir gaaaaaaaaaalen. Jag vill vara klar med det här nu. Jag vill ha ruvat klart. Ruvat förresten, de är ett ord jag måste skriva av mig mer om. Det och tjejmagen. Vad är det för ord egentligen och vilka är människorna som använder sig av dessa?

 

 

Jag och sambon åkte till Huddinge till kl 8 då vi skulle vara där för att plocka ut mina ägg. Vi anmälde oss i receptionen och fick sedan sätta oss ner. Vi hann inte sitta mer än fem minuter innan det var dags för sambon att lämna sitt prov i en korridor bredvid. Efter en kvart ungefär kom en undersköterska och hämtade mig och jag fick gå in i ett rum som hade flera små tum i sig om man kan säga så. Det var separerade med en vägg och sen var det ett vitt draperi framför. I varje rum fanns en brits, en stol, ett bord (som ett ståbord nästan), lite krokar och en säkerhetsbox.

 

Jag blev visad in i rum 6 och fick där byta om till landstingsstrumpor, landstingsrock och en mössa. Sambon fick en engångsrock och grön mössa. När sambon var klar kom han i n till mig och vi väntade tillsammans. Vi fick nog vänta i nästan en halvtimme innan någon kom in till oss för att ge mig en nål där det lugnande och smärtstillande kunde sättas in. Jag fick också en Alvedon och en citodon. Blev lite snurrig av citodonen så pass att jag gick in i väggen på väg in i rummet efter den sista kissningen jag gjorde och jag tyckte dessutom att det var superroligt att jag gjort det.

 

Det var en tjej i rummet mittemot mitt som blev dålig av smärtstillande och lugnande så hon låg och kved att hon hade ont samt spydde. Det var kanske inte den bästa uppladdningen mjag kunde få men jag försökte att ta det lugnt och fortsätta kolla Bloodline på Netflix på telefonen. Tänkte att om jag tittar tv så hinner jag inte tänka på så mycket annat.

 

När det väl blev vår tur fick jag väga mig (48,9 kg) innan vi visades in till ett litet operationsrum som låg vägg i vägg med ett labb. I labbet satt en tjej och tog emot mina ägg och räknade dem allteftersom de sögs ur mig. Det stack lite men mest snurrade det i skallen. Jag var dock helt klar hela tiden och hade inte den där fyllan som alla pratar om. det var mer snurrigt än något annat.

 

När alla ägg var ute fick jag en tjock binda á la tidigt 90-tal och ett par nättrosor att ha dem i. Sen leddes jag tillbaka till vårt rum där jag skulle ligga och ta det lugnt ungefär en halvtimme innan jag åt min medhavda macka. Därefter var jag sugen på att åka hem eftersom jag mådde så bra. Vi väntade ytterligare en timme innan sambon gick och pratade med en sköterska som kom tillbaka med ett papper där det stod antal ägg de fått ut, tid för ägginsättning och när jag tidigast kunde ta graviditetstest.

 

15 st ägg fick de ut. Det är bra tydligen. 10 är medel så det kändes väldigt bra att vi lyckades pressa ur oss några till. Jag har ägginsättning onsdag 19 augusti kl 13:45. Det är imorgon det. Och tidigast den 3 september kan jag ta ett gravtest enligt dem. Jag lurar på om jag ska tjuvta ett när jag fyller år, några dagar innan. Vi får se hur det blir med den saken.

 

Sen fick vi en taxi hem och jag skulle ligga still resten av dagen. Nu började väntan och skräcken på det där telefonsamtalet som inte fick komma.

 

 

Igår tog jag för första gången två sprutor, det var på sprutdag fem. En Gonal-f och en Orgalutran. Det var en upplevelse. Den andra sprutan är lite kraftigare och psykiskt jobbigare att sticka in men det gick bra. Det känns bra faktiskt, inga biverkningar av någon av sprutorna. Inget jag känner av i alla fall. Lite svullen om magen kanske men det kan också vara några kilo för mycket.

 

Imorgon är det dags för det första ultraljudet. Ju närmare jag kommer desto mer nervös för att det inte ska ha vuxit till sig några äggblåsor. Igår började jag få äggviteflytningar vilket jag trodde berodde på att ägget var på väg att släppa men efter att ha googlat lite så fick jag reda på att det berodde på att det börjat bildats ägg och inte att de släpper. Familjeliv var inte sidan jag läste det på utan på en av fertilitetsklinikernas hemsidor. Inte ta några medicinska råd från familjeliv är mitt råd. Svullna bröst har jag också och lite ont i dem. Men i övrigt inga symptom. Bra eller dåligt? Det får jag se imorgon. Spännande, nervöst och roligt att det börjar närma sig!

Jag berättade för mamma igår. Odramatiskt och per telefon. Jag försökte flera gånger när vi träffades hemma hos dem men varje gång jag började tänka på det blev jag gråtfärdig och visste inte riktigt hur jag skulle ta upp det. Jag tror att jag måste göra det odramatiskt för att inte börja gråta. För mig är det dramatiskt nämligen. Jag skäms och känner mig misslyckad. Jag borde inte göra det men jag gör det. Varför funkar det inte?

 

Mamma tog det väldigt bra, jag menar hur ska hon annars ta det? Det finns ju inget val. Hon har varit tydlig med att hon tycker att vi ska skaffa barn och att hon är rädd att vi ångrar oss och missar något om vi inte gör det. Så är det ju, jag tror att jag skulle ångra mig senare om vi skulle välja att inte skaffa barn, jag vill ju så gärna ha ett eller kanske till och med två. Men fortfarande vill jag inte adoptera. Fråga mig igen om två år ifall vi fortfarande är barnlösa, då kanske svaret är något helt annat. Hon frågade lite om processen och hur allt funkar och när vi får veta mer. Jag försökte berätta så gott jag kunde men vet ju inte så mycket än jag heller. Det kommer mer info på onsdag antar jag. Då får vi kanske tid för ett till ultraljud och sedan får vi förhoppningsvis också en tid för när ägglossningssprutan ska tas och ca två dygn efter det är det dags för äggutplock och efter ytterligare några dagar är det dags för inplantering. Kanske vet jag om jag är gravid eller inte på min födelsedag. Det vore så coolt. Om det skulle funka alltså, annars är det väldigt ocoolt och tråkigt. Då firas det nog inte så mycket. Eller så får man se det som att det är då det ska firas för att få lite glädje tillbaka (kan inte fatta att jag skriver det där, jag brukar inte tänka så positivt, måste vara hormonerna).

 

Det är jobbigt det där med att berätta tycker jag. Så tudelat. Fler som vill veta hur det går och frågar av välmening. Men också fler att berätta för när det inte fungerar. Fler som vet att man misslyckats. Jag är förvånad själv över åt hur många jag faktiskt berättat för. Jag brukar inte berätta något sådant här för mer än de allra närmaste (läs sambon). Nu har jag berättat för familj och flera vänner. Får se om det slår tillbaka.

Det går rätt bra med sprutorna faktiskt. även om det blir jobbigare för varje gång jag tar dem. Nu vet jag ju vad som väntar, ett litet stick, hålla inne sprutan i 10 sek och sen dra ut den för att titta att alla hormoner (150 ml) verkligen har hamnat i mig. Det har gått bra fyra gånger nu, nålen är supertunn och fin. Alltid ta under naveln på olika ställen på väl rengjord hud. Det har jag också lyckats med. Sambon har varit med varje gång jag tagit sprutorna. Han vill vara med för det är vår grej sa han igår när jag frågade. Och visst, det är vår grej absolut. Men jag kan inte låta bli att tänka att det ändå mest är min grej. Egoistiskt kanske och jag borde nog tänka om här. KOMMER att tänka om när det väl bli mer vi två som gör saker. Äggutplock tillexempel, då vill jag verkligen ha med honom . Och insättningen såklart, det är ju vid de två tillfällena som vårt barn blir till! Men fram till dess känner jag mig fortfarande rätt ensam i det här. Och misslyckad. Jag skäms nästan. Att det inte funkar, vi är ju friska. Varför funkar det då inte?

 

Idag är det dags för spruta två. Med större nål. Två hål i min mage per dag. Jag vet faktiskt inte riktigt i hur många dagar till men det får jag nog veta på ultraljudet på onsdag. Förhoppningsvis har det vuxit till sig några fina äggblåsor där inne som ser bra ut och som de tror på. Genast när jag skriver det så far tankarna iväg och tänker att det kanske inte har hänt något alls, jag känner ju inget. Det kanske inte blir några blåsor. Min ägglossning har ju i två månader varit 37 respektive 34 dagar för att denna månad igen vara 30 dagar som är det mest normala för mig att ha. Om det krånglar så kanske inte läkare och barnmorskor har fått rätt info av mig (även om jag har varit tydlig med att det har diffat) och att dosen därför är fel och det inte kommer att visa något allt så ultraljudet.

 

Åter till spruta två. Jag har förstått det som att den är till för att se till att äggblåsorna som bildats inte släpper från mig innan det är dags att suga ut dem. Den ska jag alltså börja ta idag. Spännande att se om jag får några biverkningar av den. Som det är nu känner jag faktiskt inte av sprutorna/hormonerna alls. Lite öm i magen precis efter sprutan (och nu när jag tänker på det blir jag också lite öm...). 

 

Ibland blir jag lite irriterad på mig själv. Jag känner inget av sprutorna, jag tar dem utan problem även om det finns roligare saker att göra och ändå måste jag få sambon att tycka synd om mig. Det är ju dumt för jag kan ju inte både vara den där tuffa som inte känner smärta eller inte påverkas av mediciner och samtidigt gå och gnälla. Det kallas attention whoring. Det ska jag sluta med. På direkten, jag är ju tuff och tål smärta varför ska jag låtsas som att jag inte gör det. Bara dumt.

Just det. Jag tar ju sprutor nu. Tog min första Gonal-f igår. I magen på mig själv. Under naveln i fettet. Det kändes konstigt. Jag kände mig ensam. Jag är ensam i det här. Det är min kropp som kommer att svälla upp och bli påverkad av alla hormoner. Det är jag som ska på alla undersökningar. Det är jag som snart ska trycka två sprutor i magen på mig själv dagligen kl. 21:40. Jag som ska dra i mig morfin och annat skit för att suga ut mina ägg som förhoppningsvis är fler än 10. Det är jag som ska bli en så kallad ruvare åt embryot. Det är jag som först kommer att upptäcka om jag är gravid eller inte. Det är jag som först kommer att bli ledsen. Det är jag, jag, jag! Ett enda stort jävla jag. Hur kan det vara så mycket jag när vi är två?

 

Ingen skuld på sambon här. Jag släpper inte in honom. Jag vet ju inte vad jag själv tänker, allt är så osorterat. Han ska ge sperma och det är säkert inte heller lätt i det lilla gröna och vita rummet på sjukhuset. Ta tidningar från skåpet märkt med "tidningar", bläddra i dem och veta att andra män gjort exakt samma sak. Höra steg utanför samtidigt som man vill bli klar så fort som möjligt. Att se till att satsen har riktigt många starka simmare som klarar av att befrukta ägget. Försöka ge stöttning åt en flickvän som har svårt att ta emot den. Försöka visa engagemang i något man hela tiden står lite utanför eftersom man inte kan ta de där sprutorna hur mycket man än vill. Försöka trösta någon som bär på så mycket ledsamhet men inte visar den förrän det brustit helt.

 

Nä, det är inte lätt för någon när det är så mycket jag, jag, jag hela tiden!