Vardagen just nu

Känslor, det finns så många av dem. Ibland vet jag precis vilket fack jag ska stoppa in dem i och så är de parkerade där. Ibland vet jag inte ens själv vad jag känner vilket oftast resulterar i att det blir en känsla av att något är dåligt även om det är bra. Bara just det att jag inte kan placera känslan gör att den blir olustig. Jag går runt och har det bra och helt plötsligt hugger det till av olust men jag kan inte sätta fingret på denna olust. Det är nu detektiven i mig tar vid. Jag analyserar mina tankar, mina handlingar men framförallt analyserar jag alla andras handlingar och ord. Försöker hitta bevis på att denna olust verkligen är berättigad att känna. Var han inte lite kort i tonen, varför svarade hon inte på mitt sms, varför kramar hon inte mig när vi möts, varför sa han hej då med sån hårdhet i rösten, vad är det han inte berättar men går och tänker på? Och plötsligt kommer ett ord eller en handling som gör att allt faller på plats, som gör att jag förstår allt. Mina känslor sviker mig sällan.

 

Hur ska jag då hantera att allt har fallit på plats? Jag har ett par gånger försökt säga att jag känner att något är fel. Då får jag allt som oftast höra "nej då, inget är fel allt är bara bra, det är du som inbillar dig". Så nu har jag en annan strategi, jag säger saker och känner av svaren. Jag upptäcker minsta förändring i kroppspråk, hur rösten ändrar tonläge men mest av allt lägger jag märke till hur känslan i rummet förändras i takt med att vi så sakteliga berör ämnet. Jag börjar ställa lite andra typer av frågor, låtsas att jag egentligen inte bryr mig om svaret och sen låter jag ämnet bero. Tar upp det igen ett par dagar senare, man kan säga att jag ger personen i fråga tid att tänka över på om sanningen ska komma fram eller inte. De där dagarna i bland veckorna, som längst ett år, gör att sanningen oftast dyker upp och jag oftast har rätt i det jag känner. Mina känslor sviker mig sällan.

 

Hur ska jag då hantera sanningen? Ibland gör den riktigt ont att höra, ibland är den helt ok bara man får den. Jag kan inte ta lögner, jag kan ta hårda ord. Jag kan inte ta falskhet, jag kan ta en hård ärlighet. Sanning är oerhört viktigt för mig. Får jag sanningen känns det bra trots att det är dåligt. Känns det bra är det bra. Mina känslor sviker mig sällan.

Det är konstigt det där hur man, eller åtminstone jag, fungerar. Nu när allt känna bra så har jag inte samma behov av att skriva här på bloggen. Det är som att jag inte riktigt vill skriva om det som är bra. Om det handlar om den hårda jantelag jag är uppvuxen med eller om det handlar om att jag tror att jag inte har ett tillräckligt intressant liv som någon skulle vara intresserad av att läsa om (dvs janetlagen kommer in igen)?

 

Konstigt det där att något uppdiktat kan få en som genomslagskraft som jantelagen har fått. Är vi människor så rädda för att sticka ut och inte tillhöra någon grupp oavsett vilket grupp det är att vi måste trycka ner de som försöker slå sig fram och faktiskt lyckas med det också? Är vi människor så småsinta och missunsamma att vi inte ifrågasätter något som jantelagen? Eller handlar det om osäkerhet? Eller handlar det om att de som tycker att jantelagen är en bra lag hörs mer än de som inte tycker att det är bra? Eller handlar det om att vi inte tror mer om oss själva än att vi inte är duger till något eller någon? Eller att vi inte kan lära någon något? Eller att vi inte tror att någon bryr sig om oss? Oavsett så är det en lag som borde brännas på bål. Om man ska bränna en häxa så är det den.