Jantelagen/Tall poppy syndrome
Det här bloggen lär knappast hamna på topplistan med tanke på att jag aldrig är här inne. Jag måste börja må dåligt helt enkelt så att skrivarlusten i mig vaknar. Eller så lär jag mig att skriva även när jag mår bra. Fast då måste jag lära mig något nytt och det blir en lite kulle att ta sig över så jag gissar att det kommer att dröja innan jag är där. Just nu är min kondition så dålig att jag precis tar mig fram på platt underlag. Kullar undviker jag så gott jag kan eftersom de kan få mig på fall.
Det är konstigt det där hur man, eller åtminstone jag, fungerar. Nu när allt känna bra så har jag inte samma behov av att skriva här på bloggen. Det är som att jag inte riktigt vill skriva om det som är bra. Om det handlar om den hårda jantelag jag är uppvuxen med eller om det handlar om att jag tror att jag inte har ett tillräckligt intressant liv som någon skulle vara intresserad av att läsa om (dvs janetlagen kommer in igen)?
Konstigt det där att något uppdiktat kan få en som genomslagskraft som jantelagen har fått. Är vi människor så rädda för att sticka ut och inte tillhöra någon grupp oavsett vilket grupp det är att vi måste trycka ner de som försöker slå sig fram och faktiskt lyckas med det också? Är vi människor så småsinta och missunsamma att vi inte ifrågasätter något som jantelagen? Eller handlar det om osäkerhet? Eller handlar det om att de som tycker att jantelagen är en bra lag hörs mer än de som inte tycker att det är bra? Eller handlar det om att vi inte tror mer om oss själva än att vi inte är duger till något eller någon? Eller att vi inte kan lära någon något? Eller att vi inte tror att någon bryr sig om oss? Oavsett så är det en lag som borde brännas på bål. Om man ska bränna en häxa så är det den.
