Det här med känslor, tro och hopp
Jag känner mycket. Ibland allt för mycket och allt för starkt. Någon enstaka gång kan jag själv bli rädd för dessa känslor. Jag kan inte kontrollera dem. De kommer som en orkan men utan några vindar som skvallrar om dess intåg och försvinner lika snabbt som de uppstod. Ibland lämnar de också en orkans förödelse bakom sig. Jag vill men kan inte kontrollera dem. Jag vill kunna känna lagom. Jag kan inte känna lagom, jag känner starkt. Höga toppar och djupa dalar som är svåra för andra att hantera. Svåra för mig också men eftersom det är jag som känner så vet jag mer om dessa känslor än någon annan vilket gör dem lättare att hantera.
Tro. Tro kan vara så mycket. Oftast handlar tro om religion eller icke religion. Och för det mesta är det också det som tro är för mig. Ibland kan tro också vara tron på mig sjäv eller andra men det är en svårare tro att hantera så den brukar jag lämna därhän. Jag tror på moder natur, på tomtar och vättar samt andar. Jag tror nästan lika starkt som jag känner och det beror på att jag behöver hitta en mening med det som sker. Det blir lättare för mig som känner mycket att hantera jobbiga saker genom att tänka att de har en mening. Att det är just den hemska händelsen som kommer att leda in mig på en stig jag annars inte skulle ha valt.
Hopp. Hoppet är det sista som lämnar människan brukar man säga och så är det också för mig. Jag slutar inte hoppas, däremot förväntar jag mig inte. Det är skillnad. Att sluta hoppas innebär att man ger upp och jag ger inte upp. Förväntningar däremot kan göra en så oerhört besviken. Även besvikelse känner jag stakt så jag förväntar mig inte så mycket.
Tro och hopp är känslor för mig helt enkelt Fast enkelt är det ju inte.
