För att inte tala om...
...hur mycket jag funderar på varför jag för en gångs skull har varit så öppen med vad jag ska göra. Det känns som att det bara blir ett hinder för mig. Att stessen blir ännu större, det är inte bara jag som väntar andra gör det också. Jag är glad att jag åtminstone har haft vett nog att inget säga åt min familj. Vilket tryck det hade blivit därifrån. Jobbigt också att jag berättat åt vänner som själva blivit gravida och inget sagt om att de också försöker få barn, jag vill inte bli en sån som man inte kan prata om sånt med. Jag vill ju inte att saker ska ändras. Hur ska det då bli om vi aldrig lyckas få barn? Jag vill inte att andra ska engagera sig i det. Jag vill vara engagerad tillsammans med min sambo, de andra vill jag kunna prata med när det behövs.
Jag och min stora käft.
Jag och min stora käft.
