Jag väntar och längtar
Ja, den här väntan är nästan värst. Det är skitjobbigt att behöva vänta i 14 dagar innan man får svaret på om det fungerade den här gången eller inte. Jag känner efter alldeles för mycket, har jag inte lite menssmärtor, ilar det inte lite konstigt i magen, ska flytningarna vara så här, har brösten inte svullnat lite osv osv osv. Jag avskyr det. Jag vill kunna koppla bort och en dag bara upptäcka att mensen inte dyker upp och helt spontant gå och köpa ett gravtest och ta det i lugn och ro. Ingen stress om det inte blir något. Så är det inte nu. Nu läser jag alla "jag vill ha barn bloggar" som jag bara kommer åt, jag letar litteratur i ämnet att bli gravid, jag undviker att dricka alkohol och jag frågar mina gravida kompisar väldigt mycket kring vad de valt för namn och BB. Jag undrar var jag har tagit vägen, är det så här jag kommer att vara nu? Samtidigt försöker jag säga åt mig själv att inte hoppas för mycket, jag kommer att bli så otroligt besviken om mensen kommer på söndag. Försöker intala mig själv att jag har en massa roligt att se fram emot i november även om det inte blir något graviditet. Vi ska ju iväg på roligheter jag och sambon och jag ska ju träffa mina älskade vänner på en aw. Ändå är det enda jag vill ha en glad mun, ett plus, ett ja eller två streck. Vilket som, bara det är positivt.
Vad gör man. Jo man måste helt plötsligt äta frukost på mornarna för att inte må illa och ändå mår man illa, man går och kissar en gång i timmen och brösten är faktiskt lite svullna. En helt vanligt dag när man väntar och längtar med andra ord.
