Helt tomt...
...på stickan. Inte ens nästan ett streck. Inte ens ett litet så att jag kunde låtsas och fortsätta hoppas. Jag kommer såklart ändå att ta Lutinusen tre gånger per dag (trots att den kommer ut i en rosa sörja) och jag kommer att ta testen på torsdag och ringa in resultatet. Trots att jag vet att det inte blivit något. Jag vill ju liksom göra det jag kan för att det ska stanna kvar om det nu finns något som kan stanna kvar.
Jag orkar inte ringa familjen förrän på torsdag då har jag hunnit smälta det lite själv också. Förhoppningsvis vet jag mer om hur vi går vidare också. Blir det ett från frysen eller kör vi en ny runda med sprutor och ännu mer hormoner i kroppen? Eller blir det en paus och ett försök själva denna månad?
Får se om hjärtklappningen förvinner nu när jag kan sluta oroa mig och sluta hoppas. Kanske kroppen äntligen kan få lite ro. Vilken pärs det har varit att gå igenom det här. Och vilket pissigt resultat med en månads hormonbehandling.
Sambon rabblar statistik om att det inte är så konstigt att vi inte lyckas på första försöket. Självklart är han också ledsen och jag ska inte ta bort hans sorg. Men jag känner mig rätt ensam i det här. Ska träffa vänner ikväll som förstår att jag är ledsen. Men jag tror inte det förstår hur ledsen jag är och hur stor min längtan efter barn är. Jag tror inte heller att de förstår oron i att det inte ska fungera alls för oss. Tänk om vi blir de där oförklarligt barnlösa hela livet ut?
