Jag
Just det. Jag tar ju sprutor nu. Tog min första Gonal-f igår. I magen på mig själv. Under naveln i fettet. Det kändes konstigt. Jag kände mig ensam. Jag är ensam i det här. Det är min kropp som kommer att svälla upp och bli påverkad av alla hormoner. Det är jag som ska på alla undersökningar. Det är jag som snart ska trycka två sprutor i magen på mig själv dagligen kl. 21:40. Jag som ska dra i mig morfin och annat skit för att suga ut mina ägg som förhoppningsvis är fler än 10. Det är jag som ska bli en så kallad ruvare åt embryot. Det är jag som först kommer att upptäcka om jag är gravid eller inte. Det är jag som först kommer att bli ledsen. Det är jag, jag, jag! Ett enda stort jävla jag. Hur kan det vara så mycket jag när vi är två?
Ingen skuld på sambon här. Jag släpper inte in honom. Jag vet ju inte vad jag själv tänker, allt är så osorterat. Han ska ge sperma och det är säkert inte heller lätt i det lilla gröna och vita rummet på sjukhuset. Ta tidningar från skåpet märkt med "tidningar", bläddra i dem och veta att andra män gjort exakt samma sak. Höra steg utanför samtidigt som man vill bli klar så fort som möjligt. Att se till att satsen har riktigt många starka simmare som klarar av att befrukta ägget. Försöka ge stöttning åt en flickvän som har svårt att ta emot den. Försöka visa engagemang i något man hela tiden står lite utanför eftersom man inte kan ta de där sprutorna hur mycket man än vill. Försöka trösta någon som bär på så mycket ledsamhet men inte visar den förrän det brustit helt.
Nä, det är inte lätt för någon när det är så mycket jag, jag, jag hela tiden!
