Vardagen just nu

Det har varit helg och på helgerna försöker jag undvika dator så gott det går. Plus att helgerna går snabbare än vardagarna, trots att jag har mycket på jobbet. På något sätt är det lättare för mig att koppla bort detta då jag är ledig och har en massa kul att göra och framförallt att jag inte har en dator så lättillgänglig att jag kan googla på varenda symptom eller bristen på symptom.

 

Ömheten i brösten nästan helt borta. Bara ett hårt tryck kan får dem att kännas ömma. Dock är de fortfarande svullna och känns tunga. Jag har fortfarande den allmänna sjukdomskänslan i kroppen men den kan lika gärna bero på nervositeten jag känner eller på den hjärtklappningen jag har som bara blivit värre igen. Jag antar att den också beror på att jag är så jäkla nervös. Känslan av att vi misslyckats känns stor och oron stiger. Tar min temperatur som helt plötsligt visar 36.6 eller så. Får panik! Nu har ju tempen sjunkit också. Varför tog jag tempen? Nu vet jag ju att jag inte är gravid! Fan, fan, fan! Det kan ju inte vara sant. Måste ta tempen igen. Nu visar den 36.8, pjuh! Eller kan jag andas ut? Ska jag inte ta tempen igen bara för säkerhets skull? Jo, jag tar den en gång till. 36.9. Ok, nu är den hög igen. Jag kan fortsätta hoppas. Inte en logisk tanke där. Klart att tempen varierar beroende på hur mycket jag rör mig, när på dagen jag tar tempen m.m.  Men inget med att ruva kan få en att fungera logiskt. Allt handlar om att klara dagarna fram till testdagen.

 

Håller igång hela dagen med bakning till morgondagens kalas, bokning av air bnb, promenad på en timme, mässa och sen middag ute på restaurang. Jag känner mig trött.

 

Vill man utsätta någon för psykisk terror ska man låta den personen gå igenom en ruvning i 16 dagar. Någon som jättegärna vill ha barn och som har försökt få ett länge. Det här är bland det värsta jag varit med om och då har jag ändå fått ta bort en tumör i bröstet (godartad men det visste man ju inte förrän senare).

 

Vaknar och har mensvärk. Mensvärk som håller i sig länge och som kommer och går under hela förmiddagen och brösten är inte ett dugg ömma. Jag kan nästan slå på dem utan att de känns något. Förutom svullna och lite större då. Jag är orolig som tusan. Säger till sambon att mensvärkarna har dragit igång. Han blir ledsen men håller humöret uppe. Så länge det inte kommer någon mens är det inte kört love! Jag går och tempar. Flera gånger igen. Ger mig inte förrän tempen är på 37,12... Den är dock aldrig så låg som ruvardag 11. Den håller sig runt 36,9 och 37 hela dagen.

 

Vi har gäster, bjuder på mat och fika. Jag fyller år. Det jag önskar mig mest av allt är att jag inte får mens i födelsedagspresent. Jag är på toa oftare än vad behov finns till. Torkar mig och analyserar pappret. Inget blod, men ser inte lutinusresterna lite gulare ut än vad de gjort tidigare? Och där kom en mensvärk. Nu är det kört.

 

Jag är känslig. Familjen min ringer och grattar. Kan knappt hålla mig från tårar när pappa grattar mig och frågar hur jag mår och hur allt går. Älskar omtänksamheten men kan inte ta den nu. Jag är ju jätteledsen över mensvärkarna. Och hur ska jag kunna berätta för dem om det inte fungerat? De längtar ju nästan lika mycket som jag trots att de redan har en bunt barnbarn. Jag tycker att mamma låter ledsen. Min mamma kan ibland drömma så kallade sanndrömmar. Jag oroar mig så klart över att hon har drömt en sanndröm om att Lillhen inte klarar sig men att hon inget vill säga till mig. Jag säger att hjärtklappningen åter ökat i styrka men att det mycket väl kan bero på att  jag nu har kommit in i de mest kritiska dagarna. Min mens kan dyka upp när som helst. Och då kan den ta embryot med sig. Jävla mens. Jävla, jävla, jävla!

 

Dagen går i alla fall och det kommer inga mer mensvärkar på kvällen. Det ilar lite i vänster sida på mig när jag ska sova och jag har lite ont i svanken. Eller händer något av det på riktigt? Jag vet fan inte ens vad som är på riktigt och vad som verkligen känns. Jag är helt mind fucked! Allt känns på riktigt men känns det verkligen? Somnar med orden, tack mens för att du åtminstone inte dök upp på min födelsedag. Tack för det, men kom helst inte alls.