Sprutdag 5 idag
Det går rätt bra med sprutorna faktiskt. även om det blir jobbigare för varje gång jag tar dem. Nu vet jag ju vad som väntar, ett litet stick, hålla inne sprutan i 10 sek och sen dra ut den för att titta att alla hormoner (150 ml) verkligen har hamnat i mig. Det har gått bra fyra gånger nu, nålen är supertunn och fin. Alltid ta under naveln på olika ställen på väl rengjord hud. Det har jag också lyckats med. Sambon har varit med varje gång jag tagit sprutorna. Han vill vara med för det är vår grej sa han igår när jag frågade. Och visst, det är vår grej absolut. Men jag kan inte låta bli att tänka att det ändå mest är min grej. Egoistiskt kanske och jag borde nog tänka om här. KOMMER att tänka om när det väl bli mer vi två som gör saker. Äggutplock tillexempel, då vill jag verkligen ha med honom . Och insättningen såklart, det är ju vid de två tillfällena som vårt barn blir till! Men fram till dess känner jag mig fortfarande rätt ensam i det här. Och misslyckad. Jag skäms nästan. Att det inte funkar, vi är ju friska. Varför funkar det då inte?
Idag är det dags för spruta två. Med större nål. Två hål i min mage per dag. Jag vet faktiskt inte riktigt i hur många dagar till men det får jag nog veta på ultraljudet på onsdag. Förhoppningsvis har det vuxit till sig några fina äggblåsor där inne som ser bra ut och som de tror på. Genast när jag skriver det så far tankarna iväg och tänker att det kanske inte har hänt något alls, jag känner ju inget. Det kanske inte blir några blåsor. Min ägglossning har ju i två månader varit 37 respektive 34 dagar för att denna månad igen vara 30 dagar som är det mest normala för mig att ha. Om det krånglar så kanske inte läkare och barnmorskor har fått rätt info av mig (även om jag har varit tydlig med att det har diffat) och att dosen därför är fel och det inte kommer att visa något allt så ultraljudet.
Åter till spruta två. Jag har förstått det som att den är till för att se till att äggblåsorna som bildats inte släpper från mig innan det är dags att suga ut dem. Den ska jag alltså börja ta idag. Spännande att se om jag får några biverkningar av den. Som det är nu känner jag faktiskt inte av sprutorna/hormonerna alls. Lite öm i magen precis efter sprutan (och nu när jag tänker på det blir jag också lite öm...).
Ibland blir jag lite irriterad på mig själv. Jag känner inget av sprutorna, jag tar dem utan problem även om det finns roligare saker att göra och ändå måste jag få sambon att tycka synd om mig. Det är ju dumt för jag kan ju inte både vara den där tuffa som inte känner smärta eller inte påverkas av mediciner och samtidigt gå och gnälla. Det kallas attention whoring. Det ska jag sluta med. På direkten, jag är ju tuff och tål smärta varför ska jag låtsas som att jag inte gör det. Bara dumt.
