Ruvardag 14
Idag verkar det som att blodet kommer på allvar. Jag hoppas det i alla fall så att detta mellanting kan försvinna. Lite mensvärkar har jag också. Och ledsen är jag speciellt när jag tänker på hur det hade kunnat gå. Och stressad blir jag, jag menar hur många månader till kommer det att ta innan vi har chans att bli gravida igen. Och hur fungerar det hela, tar vi först de från frysen och sen en ny omgång IVF eller hur fungerar det?
Mest känner jag mig stressad, ska det gå ytterligare ett år innan vi kan få bli gravida. Jag orkar inte med det. Jag vill så gärna ha ett barn, jag vill så väldigt gärna vara gravid. Jag vill så väldigt gärna vara en i den där klubben som förstår hur underbart det är med ett barn och som förstår den gränslösa kärleken man kan känna.
Jag kan inte njuta av att dricka vin, äta mögelostar och rått kött. Jag har gjort det under 20 månaders tid nu. Tänkt att jag ska njuta av dessa ting. Tillsammans med möjligheten att bara lägga mig och kolla en film eller läsa en bok när jag kommer hem. Koppla av, göra vad man vill när man känner för det. Ni vet det där som de som har barn ser som värsta lyxen. Men det jag bara just nu ser som ett hån. Passa på att utnyttja stadens kulturutbud! Ååå vilken lyx ni har som bara kan gå hem och rå om varandra! Nä, det är ingen lyx, det är en sorg.
Imorgon ska jag meddela min sorg till de som fått vara med på denna resa. Det kommer också att bli en jobbig del. Jag tror inte att jag kommer att vara lika öppen med nästa försök. Jag orkar inte det. Jag behöver alla tummar hållna för mig och oss men jag blir stressad av att det är fler än jag som vet om att det misslyckas. Som om det inte redan är nog med misslyckande att vi inte ens kan få barn på naturlig väg.
Jag är less på att misslyckas. Jag är less på att hoppas varje månad. Jag är less helt enkelt.
