Vardagen just nu

Nu är första vardagen efter första IVF-försöket här. Det är skönt att vara lugn i kroppen, att inte gå och längta efter något och framförallt att inte gå och frukta något.

 

Blodet fortsätter komma, jag trodde att det skulle vara mer än det är men jag är tacksam över att det inte är några superstora mängder som kommer. Kanske min slemhinna inte hunnit bygga på sig så mycket? Den enda skillnaden är tycker jag mot en vanlig mens är att blodet är mer slemmigt än det varit tidigare. Anledningen till att jag har så bra koll på mitt blod är att jag använder menskopp. Jag rekommenderar verkligen menskopp, så skönt att slippa äckliga bindor och trosskydd och att slippa sätta in och dra ut tamponger hela tiden.

 

I övrigt så rullar det på. Jag har börjat sätta upp strategier över hur jag får bete mig vid vårt första FET. Inte läsa  bloggar (därför läser jag dem redan nu ;) ), inte söka så mycket information på nätet, fylla dagarna med saker att göra, kompisar att träffa, träning, filmer att kolla osv för att få dagarna att gå fortare. Det är det allra svåraste målet att nå. Få dagar att gå fort. Jag ska inte heller överanalysera alla mina symptom, känner jag så känner jag. Känner jag inte så känner jag inte. Däremot ska jag dokumentera alla symptom för att ha vid eventuell omgång två. Jag ska INTE berätta när jag gör mitt FET. Om mamma frågar så möjligtvis men inte någon annan. Det räcker med första omgången, det blir så jobbigt att behöva berätta resultatet sen.

 

Mest önskar jag att jag blir gravid på naturlig väg denna månad när vi försöker på egen hand. Jag ska vara noga med mina ägglossningstest, ha riktigt koll på när den är, jag ska tempa fram till ägglossningen inte efter, då kommer jag bara tolka det resultatet och oroa mig om jag får en dipp. Och vi får ha mer sex, även om vi inte är sugna just den dagen ska det vara sex. Inte roligt men just nu gör jag vad jag kan för att det ska fungera. Jag vill så gärna bli gravid och få en bebis. Jag är ledsen över att behöva se alla stora magar på stan, att se alla gulliga små bebisar på facebook/instagram/stan och att behöva känna den längtan jag känner. Usch denna längtan, aldrig har jag velat ha någonting så mycket som jag vill ah det nu. Värre har det blivit efter IVF-försöket. Vi var ju liksom så igång, så nära som vi inte varit tidigare. Jag var så taggad och så hoppfull, så förväntansfull.