Vardag 2
Nu är mensen strax över och vi kan snart äntligen sätta igång att försöka igen. Jag har så svårt för dessa mellanveckor. Man kan inget göra annat än att gå och vänta. Under ägglossningen kan man i alla fall göra det som går att göra och sen kommer två veckor av väntan igen. Är det något jag verkligen får träna upp i denna process så är det mitt tålamod.
Det var en annorlunda mens det här. Det började ju med lite blod på lutinusstickan på ruvardag 12, dvs måndag 31 aug. Sen kom det lite blod den 1a sep och sen drog det igång ordentligt den 3 sep för att hålla i sig i tre dagar, sen har det knappt kommit något efter det. Jag räknar att min mens tog slut igår även om det kommer ytterst lite på pappret när jag torkar mig ibland. Testade med ägglossningssticka idag bara för att se hur långt från ägglossning jag är. Jag är så klart långt ifrån men fick ändå ett lite svagt streck så jag testar igen i slutet på veckan för att se om styrkan har ökat. Jag borde ha ägglossning den 14:e september om det stämmer någorlunda med menscykeln. Det vill säga om jag räknar den 3:e som mensstart, det är ju här det kluriga börjar. När startade egentligen min mens?
Den här omgången blir det regelbunden sex varannan dag med start lördag. Innan dess kan vi få ha det lite mysigt när vi känner för det och inte bara för att det ska bli något men efter lördag har vi inget val, då är det varannan dag som gäller i två veckors tid. Jag ser hur det ser ut i skrift och jag hör hur det låter men jag har inte ro att lämna något åt slumpen. Nu måste vi göra vad vi kan, jag orkar inte vänta längre.
Jag och sambon hade ett samtal som handlade om att jag inte känner att han längtar lika mycket. Han är ju så lugn och tar allt med ro medan jag väntar och blir alldeles galen av all väntan medan han sitter lugnt och spelar tv-spel eller håller på med sin musik. Hans dagar fortsätter ju som vanligt medan mina kantas av längtan. Han sa också en vettig sak och det var att han upplever det som att jag tar över sorgen, att jag förminskar hans känslor i det hela. Jag förstod det som att han upplevde det som att jag inte trodde att han var lika ledsen som jag att det inte blir något. Det är ju jättesvårt det här för jag uppfattar ju inte att han längtar. Han pratar ju aldrig om det, han tar inte reda på saker utan det blir ju jag som styr och ställer. Och jag är rädd att om inte jag gör det blir det inget. Jag har dock förstått att jag är rätt ensam i detta hemma hos oss så jag har inte tagit upp det på ett tag, jag får hitta någon annan att prata med eller något annat sätt att hantera detta på. Fan vad svårt det här ska vara alltså.
