Vardag 8 4 dagar kvar
Ja, snart är det dags för min mens att komma. Om den kommer när den ska vill säga. Vet ju inte hur det är med det nu efter den misslyckade ruvningen. Kom ägglossningen igång (jag fick ju aldrig lika starka streck som kontrollstrecket)? Jag känner inget. Förutom lite småkonstiga stickningar och annat i livmoder och äggledartrakterna. Ibland har jag fått för mig att jag har ont i svanken men det kan bero på att jag inte har tränat på ett tag och sen gick ut hårt eller att jag sitter fel. Det känns inget i brösten och jag har ingen mensvärk. Enligt en app ska jag ha mens på fredag och enligt en annan ska jag ha på lördag. Tänkte vara tuff å ta ett gravtest på lördag morgon om inte mensen har dykt upp. Om jag törs alltså. Jag vet ju hur ledsen jag kommer att bli om det är negativt.
Jag tänker att jag borde känna om jag är gravid. Den där känslan av att nu känns det minsann rätt, nu är jag gravid, det känner jag i hela kroppen. Nån sån känsla har jag inte. Inte alls. Men jag har ett hopp. Konstigt nog har jag ett hopp. Jag trodde inte att jag kunde hoppas så mycket så länge. Jag ger verkligen inte upp. Tänker hela tiden att det var denna gång det fungerade. Tänker så men känner att det inte fungerade. Vi får se vem som har rätt, tanken eller känslan.
Jag är verkligen ledsen över allt detta. Att det inte fungerar. Det dyker upp allt fler gravidmagar på facebook, allt fler bilder på nyfördda bebisar. Allt fler som berättar om deras graviditet bland folk man aldrig trodde skulle skaffa barn. Program som handlar om förlossningar. Människor i tunnelbanan med magar. Pappor som går med barnvagnar. Mammalediga kollegor som kommer och hälsar på. Gulliga syskonbarn som skickar "jag älskar dig" meddelanden. gravid och barnglädje överallt. Utom hos mig. Här är det graviditets och barnsorg.
En kompis till mig väntar barn. Hon hade inget sagt till oss andra i gänget trots att beräknad fördelse är i februari. En av kompisarna i gänget messade och kollade läget, fick veta om graviditeten och berättade för andra i vårt gäng men inte till mig. Jag undrar om det beror på att hon trodde att jag skulle bli ledsen eller om hon bara tänkte att jag och den gravida tjejen glidit ifrån varandra och att det var anledningen till att hon inte berättade för mig. Jag hoppas att de var det senare även om det också gör mig ledsen. Jag kan ju faktiskt fortfarande glädjas med andra även om jag känner sorg själv. Jag vill ju vara med, jag vill ju prata om det, jag vill vara en del av glädjen. Räkna inte bort mig i detta också, det räcker att vara den enda i gänget utan barn. Jag står tillräckligt utanför som det är.
