Vardagen just nu

Det kan inte vara sant, kommer det blod idag? Jag tyckte att det kändes som att menen kom när jag kom till jobbet idag. Sprang snabbt in på toa och torkade mig. Inget på pappret i alla fall. Eftersom jag är jag kunde jag ju inte låta bli att sticka in ett finger för att känna efter. Torkade av på pappret och var det inte lite gulaktigt? Inte helt som blod men nästan som att blodet tänker komma. Jag orkar inte det, inte när jag för första gången sen våra 21 månaders försök har fått ett plus på stickan. Jag vägrar låta blodet komma, jag vägrar låta detta bli en icke graviditet.

 

Givetvis hann jag berätta för mamma igår, jag borde inte ha gjort det, tänk om allt skiter sig nu. Kan jag bara inte få veta om det tänker bli nåt eller inte? Säkert jinxade jag allt genom att berätta igår. Och mamma skulle givetvis säga till pappa men sen sa jag att det är stopp, jag vill inte berätta för någon mer innan jag vet om det verkligen är något där. Jag satta i alla fall in ett trosskydd bara för att få se vad det är som kommer ut, är det blodblandat eller inbillar jag mig bara? Snälla låt det inte vara blodblandat, låt detta bli min månad av glädje!

Jag kunde inte hålla mig. Kände paniken komma. Klockan blev nio. Apoteket öppnade, jag sprang ner och köpte ett tvåpack test för att jag skulle ha ett extra att ta i helgen eftersom det jag kissade på nu inte skulle visa nåt. Men det visade två streck och det ganska snabbt (innan minuten i alla fall).

 

Jag känner mig inte gravid alls. Jag känner bara någon odefinierbar känsla i magen och brösten men inget som skulle kunna tas för en graviditet. Absolut inte. Och just därför känner jag mig orolig, det kanske hade varit bättre att inget veta så här tidigt. Nu oroar jag mig bara för att det inte ska visa något på själva testdagen.

 

Jag mådde lite illa igår kväll efter maten, tog förgivet att det var ett symptom på att mensen skulle komma eller att jag bara inbillade mig. Jag har ju mått illa tidigare och då har det inte varit något.

 

Jag kan inte tro att det är sant. Tänk om det inte är sant? Tänk om det inte fortsätter vara sant?

I dag känns det kört. Jag tror inte att det blir något denna gång heller. Jag tror inte att mensen kommer idag, däremot tror jag att den kommer imorgon. Jag har börjar gå lite åt det desperata hållet nu. Känner efter om tappen är hård eller mjuk fast jag egentligen inte ens vet om det är min tapp jag känner. Jag analyserar flytningarna jag har som är vattniga/blandat med mjölkiga och jag har börjar googla lite smått. Just det, jag tog tempen i morse också 36,86.

 

Nu börjar den riktigt jobbiga tiden, det är så nära men ändå så långt borta. 6 dagar kvar innan jag har testdag. Mens vilken dag som helst enligt kalendern. Inte ett dugg ömma bröst, mensvärkar. Nä, jag måste hitta på något som lugnar ner mig. Tänkte prova yoga i morse men när jag kommer dit är det inställt. Fördelen var i alla fall att jag var på jobbet tidigt, då kan jag gå hem tidigt. Hemma kan jag alltid sysselsätta mig med något som inte innebär att vara nära en dator som lockar mig till googlande. Ska passa på att fixa lite inför resan som vi åker på om en vecka. Ladda hem lite böcker till läsplattan, kolla vilka filmer som kan föras över på paddan och  fundera på kläder att ha med. Kanske till och med passa på att växla pengar. Ni vet, sysselsätta sig för att inte hinna tänka och känna efter så förbaskat mycket.

Mensvärkarna fortsätter att komma och gå hela dagen igår och lite nu på morgonen. Just nu har jag en känsla av håll på och lite ont i svanken på vänster sida. Brösten känns av men är inte ömma när jag trycker på dem. Magen känns lite svullen och tempen låg på 36,86. Jag vet att jag inte skulle ta tempen man jag pallade inte trycket eftersom det känns som om mensen kommer när som helst. Nu vet jag i alla fall att den inte kommer idag eftersom min temp brukar sjunka samma dag som mensen kommer. Spottings är ej inräknat i temperatursänkning. Spottings visste jag inte ens att jag hade innan jag körde på lutinus och upptäckte att pinnen var rosa.

 

I övrigt rullar det på, dagarana går väldigt mycket fortare än förra gången. Hjärtklappningen jag fruktat har inte kommit men jag märker att jag är uppvarvad. I natt drömde jag att jag hade mycket flytningar (som jag hade sist jag var gravid) och att jag då kände en lättnad över att sannolikheten att graviditeten hade tagit sig denna gång. Det var jobbigt att vakna efter den drömmen eftersom jag ju hade känslan av att det kanske gått vägen och sen upptäckte att jag ju inte alls hade några sådana flytningar utan att allt bara hade varit en dröm. Hellre det än en bloddröm i alla fall.

 

Imorgon är mensdag enligt kalender. Det kommer att bli en av de mest fruktade dagarna denna period. Hoppas att inte hjärtklappningen drar igång med den. Jag har i alla fall lyckats hålla mig helt borta från familjeliv (ååå, nu påminde jag ju mig själv om hur bra det är att var ainne på FL och läsa runt....) denna gång och från googling. Det enda jag försökt googla fram är om det var rimligt att min blastocyst jag fick tillbaka möjligtvis hade kunnat fästa lite redan på dag 2 eftersom jag hade de kraftigaste mensvärkarna då. Det hade kunnat vara möjligt eftersom min bastocyst hade börjat kläckas då de satte in den i mig. Nu får vi hoppas att de är sådana mensväkar jag känner av och inte vanliga mensvärkar.

Mensvärkar som kommer och går. Hela kvällen igår på ruvardag 4 och det har fortsatt nu under morgonen på dag 5. Jag börjar känna hopplöshet och oro. Ska det inte fungera denna gång heller? Springer in på toa och kollar om den har kommit men inget händer. Ska den dra igång tycker jag att den ska göra det nu så att jag slipper denna pina.

 

Stack upp ett finger i  morse för att kolla om det fanns spottings där långt inne men det som kom ut var helt vitt så jag hoppas att det forsätter så resten av tiden också. Annars har jag inga symptom idag heller. Möjligtvis att brösten är lite mer ömma men det ska till att trycka hårt på dem för att det ska upptäckas.

 

Jag har bestämt mig för att jag får ta tempen på fredag om inte mensen kommer innan dess. Beräknad mens är på torsdag 29:e. Jag fasar och längtar till den dagen. Fasar för att mensen ska komma och längtat till att dagen ska vara förbi, då är det ett delmål som klarats av. Sen har jag de 10 dagarna när jag började få blödningar sist, det är nästa milstolpe. Sen är det ju testdagen som det är en vecka kvar till.

 

Och nu kom mensvärkarna tillbaka... Nä lika bra att dra igång med jobbet ordentligt så att jag inte har så mycket tid på mig att tänka på dessa tråkigheter.

 

Jaha, dagarna går och känns mycket bättre än förra gången jag ruvade. Jag är inte lika hetsig, kroppen är inte riktigt uppe i samma varv. Jag håller mig borta från familjeliv, google och bloggar. Jag har bara tagit tempen  en gång och jag försöker att inte känna efter hur kroppen känns hela tiden. Jag vet ju ändå inte om det bara är jag som söker symptom eller om de verkligen finns där. Jag har inte heller berättat för någon att jag nu går och ruvar. Jag vill hålla det för mig själv, för att slippa förväntningar och hopp från andra. Lite skrockfull är jag där också på något sätt har jag fått för mig att om jag inte berättar så kommer det att ta sig och då kan jag istället bara berätta den glada nyheten att jag blivit gravid.

 

RD 1. En blödning. Hur kan den komma redan?! Läkaren sa dock att jag har en trång någonting (lyssnade inte så noga, jag var så fokuserad på att jag hade en liten den i livmodern nu) och att det fanns en möjlighet att jag kunde blöda lite efter insättningen. Jag trodde honom inte eftersom jag ju inte hade gjort det första gången och jag blödde inte heller på själva insättningsdagen. Jag var förvånansvärt lugn trots blodet, förnuftet sa mig att det inte kan vara mensen som kommer redan eftersom det är en vecka till dess att den ska komma, så tidig har aldrig min mens varit, den är snarare sen om den inte är punktlig. Jag gick ut och käkade middag med kompisar på kvällen en massa god vegetarisk mat. Drack en alkoholfri öl och sen lemonad till maten. Efteråt gick vi och drack drinkar, jag fick en väldigt god alkoholfri drink. Dagen gick relativ fort och jag var nöjd.

 

På RD 2 hade jag lätta mensvärkar på eftermiddagen och det kändes vid ett par tillfällen som att mensen hade kommit. Det hade den dock inte och jag fortsatte som vanligt. Var på releasefest för skivan "Acid på svenska" och diggade lite synth. Åt hamburgare (som inte var helt genomstekt) tog en timmes promenad och drack en alkoholfri öl. Det var överlag en väldigt bra dag som gick fort. Jag gillar dagar som går fort!

 

RD 3 var en helt vanlig dag. Kan inte komma ihåg att jag hade några mensvärkar, det stack möjligtvis till lite då men det kan vara en efterkonstruktion. Klockan ställdes om och jag vaknade supertidigt men ändå utvilad. Tog en morgonhandling (ett måste hädanefter, så lugnt och skönt i affären!) och väckte sambon  när jag kom hem. Vi käkade frukost, kollade gamla semesterbilder, tittade på reprisen av så mycket bättre och gick sedan på en 45 minuters promenad. Var trött och grinig på eftermiddagen, freakade ut på sambon för en liten skitsak och lade mig under täcket och tyckte synd om mig själv en stund. Sen var det bara att ta sig i kragen och gå på middag hos svärföräldrarna. Vi åt supergod mat och åkte väldigt mätta därifrån. Serverades vin till maten och eftersom vi inte har sagt något om våra försök till dem fick sambon ställa upp på mitt vin också. Dagen gick fort den också.  Det är det jag gillar bäst med helgerna, de går så fantastiskt fort!

 

På natten till RD 4 tyckte jag att mina bröst började ömma lite. Jag kände dem hela natten men när jag tar på dem så är de inte ömma alls. Jag tycker dock fortfarande att de känns av, men det är just en känsla. Tar jag på dem är de inte ömma, det är mer som att de KÄNNS ömma. Svårt att förklara vilket betyder att jag mycket väl kanske bara inbillar mig. Jobbdagar fem dagar framåt nu alltså, hoppas att de också går fort. De brukar inte försvinna lika snabbt som helgerna gör, typiskt att det är så många vardagar och så få helgdagar.

Många ettor idag.  Så känns det också lite faktiskt, att vi nu börjar om. Börjar om med att hoppas. vänta och längta.

 

Det gick bra på insättningen igår i alla fall. Jättetrevlig barnmorska och labbpersonal. Läkaren är det inget fel på heller, han träffar man bara en kort stund och han är mer för att bara göra sitt jobb än att småtjattra. Blastocysten vi fick hade redan börjats kläcka vilket betyder att om den fäster kommer den att fästa inom några dagar, det vill säga lite fortare än annars. Det ska dock tydligen inte gå att mäta hormonet i kroppen tidigare ändå, inte ta ett tidigare graviditetstest med andra ord. Testdagen är den 4 november. Om jag kan hålla mig relativt lugn kommer jag att vänta till dess, kan jag inte ta det lugnt kommer jag att testa tidigare, allt för att inte skapa den hjärtklappning jag hade sist.

 

Jag anmälde ju mitt intresse för att vara med i en lutinustudie där de skulle kolla om användandet av lutinus kunde leda till att insättningar i ostimulerade cykler kunde öka möjligheten till graviditet. Det lottades om man skulle få lutinus eller ej. Jag var helt inställd på att jag skulle få lutinus men jag blev utan. Så nu kör jag i en helt ostimulerad cykel, inga tillsatta hormoner alls, bara mina egna. Förhoppningsvis räcker det. Förhoppningsvis gör det att jag kan känna på min kropp om den är gravid eller inte. Lutinus kan lura en lite och kan också göra att mensen kommer senare än beräknat.

 

Jag hoppas på ont i brösten, äggviteflytningar och en rejäl mensvärk om ett par dagar. För så var det den gången jag blev naturligt gravid. Då hade jag rejäla flytningar ett par dagar, brösten blev stora och tunga och jag hade jätteont den dagen som ägget måste ha fäst. Nu har jag ju i och för sig ingen aning om det blir likadant när jag inte blivit gravid på naturlig väg, det spelar kanske roll. Det är ju också så att graviditeter kan vara jätteolika så jag har ingen aning om hur det kommer att bli. Jag tempade i morse men funderar på att sluta göra det också, det blir nog bara ett stressmoment om det skulle vara så att tempen skulle gå ner någon dag eller förändra helt. Jag måste hålla mig borta från allt som kan stressa upp mig nu.

 

Ja, nu är det bara att vänta i 11 dagar till (egentligen 12 eftersom denna dag just har börjat...). Må dessa dagar bara flyga förbi!

Snart är det dags. Och igår kväll slog det mig att det ju inte alls är säkert att blastocysten kommer att överleva upptiningen. Hjälp! Än så länge inget telefonsamtal om att den inte klarat det, å andra sidan vet jag inte hur långt innan de tar fram den för tining, den kanske fortfarande ligger tryggt i frysen. Nu börjar jag faktiskt bli lite nervös, och lite vidskeplig. Tidigare gånger har jag försökt sitta på samma plats på tåget varje gång jag åkt, alltid ta en Metro för att läsa på tåget. Det ska jag inte göra denna gång, det hjälpte ju inte (konstigt va?).

 

Jag har valt att flexa hela eftermiddagen idag. Bara ta det lite lugnt efteråt och passa på att handla lite halloweengrejs till syskonbarnen som en liten present. Ligga och kolla film, läsa lite  och fixa till det lite hemma. Om jag får göra det vill säga, de kanske vill att man ska ta det jättelugnt efter en insättning. Det verkar vara lite olika bud gällande det på internet. En del  av Familjelivsgalningarna påstår att man knappt för röra sig alls i en månad och knappt sen heller genom hela graviditeten vilket jag ju fattar är fel men frågan är hur mycket jag får röra mig. Träna som vanligt? Lugna promenader? Styrketräning? Det är ju ett av mina intressen och ett bra sätt att släppa tankarna så jag hoppas verkligen att de inte tar bort träningen för mig dessa två jobbiga veckor innan testdagen.

 

Å nej, nu blev jag nervös och förväntansfull! Jag som hoppasdes att jag kunde vara kolugn och bara glida in på kliniken utan förväntningar och hoppfullhet.

Imorgon torsdag kl. 13.30 kör vi vårt första frysförsök på IVF-omgång 1. Jag hoppas så klart att det ska bli det sista försöket också. Jag vill så gärna att det ska funka. Men jag har också nu den hårda vägen lärt mig att inte hoppas för mycket eftersom det verkar göra mig stressad som tusan (har hjärtklappningen i färskt minne). Nu gäller det bara att sysselsätta sig under väntan. Jag gillar helger, då kan jag fly in i böckernas och filmernas värld och stänga ute min egen. Vardagarna är lite svårare på det sättet, jag sitter ju vid en dator hela tiden och läser på. Ska bara "kolla lite" och se vilka symptom andra har haft, hur deras ruvning har gått med mera. Jobbar kanske en timme innan det är dags att kolla om någon har uppdaterat facebook med nån falsk förhoppning och sen jobba lite till tills jag kommer på att jag ju inte har kollat internet på säkert en timme och passar på att ta en kopp te och uppdatera mig igen. Man vet ju aldrig, kanske har nån känt exakt samma sak som jag känner nu och då varit gravid! Ja ungefär så såg det ut förra ruvningen och dit vill jag ju inte igen. Tyvärr ser det tomt it i kalendern gällande distraherande möten i nästa vecka...

 

Jag känner mig dock mycket lugnare denna gång. Det är mer som att jag bara väntar på att få sätta in blastocysten och sen fortsätta leva som vanligt minus alkohol, ostar och rått kött då. Jag hoppas verkligen att jag kan göra det också. Inte tänka och känna så förbannat mycket bara glida runt och vara glad och hoppas lagom mycket. Tyvärr är jag väldigt sällan lagom. Och jag har ett stort kontrollbehov vilket ju är jobbigt eftersom jag inte kan kontrollera detta och mina känslor kring det.

 

Jag har efter en herrans massa googlande upptäckt att väldigt många döper sina embryon och blastocyster. Jag är lite mera inne på att kalla den för den. Men det kanske låter hårt och opersonligt men för mig är det ju bara en den än så länge och den kommer att bara vara en den fram till dess att den väljer att stanna kvar, då blir det ju något helt annat. Vad vet jag inte, men det känns fel med pyret, flingan, blåbäret och allt vad de nu kan tänkas kallas. Fast antagligen blir jag väl värst av alla och kallar den för hjärtegryn, smulan eller något annat bara för att jag blir så jäkla glad över att den valt att stanna och att jag äntligen få ett plus på stickan.

 

 

Idag var jag på ultraljud inför vårt första frysförsök. Det såg bra ut, jag hade en äggblåsa till höger som de trodde kunde vara klar att släppa till på torsdag. det vill säga har jag mest troligt ägglossning på torsdag. Det innebär att vi kommer att hinna sätta in ett ägg den här månaden. I nästa veckas onsdag trodde barnmorskan. Jag ska börja testa med stickor imorgon. Förhoppningsvis sköter sig min kropp som den ska och ägglossningen kommer. Jag är fortfarande lite rädd att den ska komma så olägligt att vi inte kan stoppa in embryot efter sex dagar för att det råkar vara en helgdag. Barnmorskan var i alla fall lugn med detta och sa att det behövde jag inte oroa mig för, vi kommer att ha insättning nästa vecka.

 

Vi hade som sagt tre i frysen, alla frysta efter sex dagar. De kommer att tina upp ett inför återföringen. Skulle inte det klara sig tinar de upp ett till. Barnmorskan sa att det är 97% chans att blastocysten (sexdagars embryo) klarar upptiningen. Tydligen är det starka rackare när de har frysts ner efter sex dagar, hon påstod till och med att de hade en bra andel som blev gravida efter frysförsök och tyckte att jag kunde hoppas på denna gång. Om allt går som det ska har jag alltså en liten grej i mig igen nästa vecka. Känns roligt och oroligt på samma gång.

 

Jag kommer ihåg hur himla jobbigt, rent ut sagt vidrigt, det var att hoppas och vänta. Jag ska verkligen försöka att bara vänta denna gång. Hålla mig borta från alla bloggar och familjeliv. Hitta på saker som får mig att glömma. Jag vill inte stressa upp mig så pass att jag åker på den där hjärtklappningen igen. Det var jobbigt på alla sätt och vis.

 

Jag ska vara med i studien där Lutinus ska provas även i ostimulerad cykel för att se om det ökar chanserna  till att det ska bli en graviditet och att den graviditeten ska hålla i sig till dess att bebisen ska ut. Just nu gör jag allt för att stärka mina chanser till en graviditet och för att hjälpa andra som är i samma situation som mig. Tänk om det skulle vara så att studien visar att chanserna ökar, det vore ju guld värt för alla som är i min situation.

 

Nu är det snart inte vardagar längre utan ruvardagar. Hemska dagar!

Nu är det en så där tråkig mellandag. Inget kan man göra annat än vänta på ägglossning. Denna månad kör vi ett FET, frozen embryo transfer. Jag ska på ultraljud den 12:e, det är min dag 10 för att se hur äggblåsorna ser ut och för att på ett säkrare sätt säga när jag har ägglossning. Nu tar jag inga risker alls, alla hjälpmedel jag kan få för att bli gravid tar jag.

 

När jag ringde och bokade tid frågade barnmorskan mig om jag kunde tänka mig att vara med i en studie där man ger lutinus även i ostimulerad cykel för att se om det ger någon verkan. Självklart ställer jag upp, jag menar kan jag hjälpa till at ge människor en större chans att bli gravida och få behålla sitt barn så är det något jag absolut ska göra. Jag vet ju själv hur jävligt det är att inte kunna få barn. Det gör ju heller ingen skada att ge lite extra hjälp till kroppen, om det nu är extra hjälp. Farligt är det i alla fall inte.

 

Annars är längtan lika stor som vanligt. Det sköna med den är att den i alla fall inte växer som det verkar nu. Den ligger stadigt på en längtajättemycketsåattdetgörontnivå.

Idag kommer mensen. Det känns i hela kroppen och jag tycker också att flytningarna har ändrat färg. Så är det mens den här månaden också. Trots sex varannan och varje dag i två veckors tid. Jag kan för allt i världen inte tro att vi även denna månad inte prickade in ägglossningen. Nu blir det ett FET (frozen embryo transfer) i oktober. Stressen lägger sig på mig. Kommer året vara slut innan vi är gravida? Jag blir galen. Jag blir ledsen. Jag blir tokig av allt det här. Extra hemskt är det när jag vet att jag blev så stressad förra insättningen. Hela kroppen blev ju alldeles konstig och ruvardagarna var ren tortyr. Hur ska jag klara det en gång till, dessutom i en av de tråkigaset månaderna på året. Bara det att alla dagar har förlorat sin glans just nu.

 

Det är så mycket som känns så ledsamt nu. Jag blir berörd av småsaker, jag blir ledsen så fort det går mig emot och allt känns bara så fel. För att ta två exempel. Kusin ska gifta sig. Båda mina systrar samt mamma och pappa har fått inbjudan, jag har inte fått någon. Hur kan man bjuda två av tre eller fyra av fem? Jag hade hoppats på att vara gravid och ändå inte kunna flyga men nu är det ju inte så. Vi hinner till bröllopet i god tid vad det verkar också. Men vi är ju inte bjudna.

 

Kompis skriver blogginlägg som handlar om att livet innan och utan barn är innehållslöst och innebär att man inte gör något av värde. Just så. Då fick man det i ansiktet också. Inget av värde händer i mitt liv. Men hur ska jag kunna veta det, jag har ju aldrig haft barn och då får jag ju inte ha åsikter i frågan. Jag vet inte hur barn riktigt lyser upp din tillvaro men sina små roliga felsägningar och mysiga kramar vi läggdags. De förgyller ju allas vardag med sina skrik på tunnelbanan i rusningstrafik, sitt tjatter under bion eller sitt gnäll i affären. men vad vet jag om det, jag har ju inga barn. När jag får egna kommer jag att förstå. Bara då förstår jag att barn gnäller och att det får man tåla och bara då får jag ha åsikter. Innan dess räknas inte det jag tycker. Innan dess vet jag inte vad en alldeles varm och gosig kärleksförklaring med en tillhörande kram från ett barn man älskar över allt annat betyder. Innan dess vet JAG inte.

 

Jag vet om att mitt liv just nu saknar en dimension. Jag är inte hel. Min sambo är inte hel. Vi är inte hela ihop. en del saknas. En del som varje månad med mens växer sig större.