Vardagen just nu

Ja, den här väntan är nästan värst. Det är skitjobbigt att behöva vänta i 14 dagar innan man får svaret på om det fungerade den här gången eller inte. Jag känner efter alldeles för mycket, har jag inte lite menssmärtor, ilar det inte lite konstigt i magen, ska flytningarna vara så här, har brösten inte svullnat lite osv osv osv. Jag avskyr det. Jag vill kunna koppla bort och en dag bara upptäcka att mensen inte dyker upp och helt spontant gå och köpa ett gravtest och ta det i lugn och ro. Ingen stress om det inte blir något. Så är det inte nu. Nu läser jag alla "jag vill ha barn bloggar" som jag bara kommer åt, jag letar litteratur i ämnet att bli gravid, jag undviker att dricka alkohol och jag frågar mina gravida kompisar väldigt mycket kring vad de valt för namn och BB. Jag undrar var jag har tagit vägen, är det så här jag kommer att vara nu? Samtidigt försöker jag säga åt mig själv att inte hoppas för mycket, jag kommer att bli så otroligt besviken om mensen kommer på söndag. Försöker intala mig själv att jag har en massa roligt att se fram emot i november även om det inte blir något graviditet. Vi ska ju iväg på roligheter jag och sambon och jag ska ju träffa mina älskade vänner på en aw. Ändå är det enda jag vill ha en glad mun, ett plus, ett ja eller två streck. Vilket som, bara det är positivt.

 

Vad gör man. Jo man måste helt plötsligt äta frukost på mornarna för att inte må illa och ändå mår man illa, man går och kissar en gång i timmen och brösten är faktiskt lite svullna. En helt vanligt dag när man väntar och längtar med andra ord.

Har testat för ägglossning i ca en veckas tid. Blev lite orolig när det inte kom någon glad gubbe trots att min kropp i övrigt visade alla tecken på att ägglossningen satt igång. Sekretet fanns där och det ganska mycket. Ingen glad gubbe förrän i söndags (enligt appen borde den ha kommit i fredags), när jag inte hade några andra tecken. Det blir inte lättare av att kroppen inte går att lita på. Vi har iaf kört på varannandagsprincipen hela den här veckan och ska köra idag också för att helt vara säkra på att vi träffar rätt i ägglossningen. Den här jakten på det perfekta tillfället gör det hela inte roligare om man säger så...Men vad glad jag blir när jag ser en glad gubbe, ett tecken på att det funkar i alla fall.

 

Vi hade också ett samtal om hur vi ser på saken, sambon och jag. Jag läser på, fixar mat man bör äta för att få i sig zink, folsyra och annat som ska vara bra. Sambon har inte riktigt sett det på samma sätt utan tycker att jag hetsar upp mig i onödan eftersom vi inte försökt så länge. Vi har lite olika syn gällande starten av försöket. Jag räknar det som att vi har försökt sedan jag slutade med piller i december förra året. Visst, det blev några månader som vi inte hade så mycket sex och då vi inte prickade in ägglossningen men om det hade varit lätt för oss att bli gravida så hade vi antagligen varit det vid det här laget resonerar jag. Sambon resonerar att vi ju bara sedan i somras har försökt och att vi till för bara två månader sen började med ägglossningstest.

 

Det kan jag ångra, varför började jag inte kolla på detta tidigare? Varför inte testa för ägglossning direkt när man bestämt att mans ka dra igång? Jo, därför att man tänker att det ordnar sig, att det inte ska ta så lång tid.

 

Hoppas hoppas att det har gått bra den här månaden!

Vi är inne på andra månaden med ägglossningstest. På något sätt känns det lite jobbigare att det inte skulle fungera då man använder ägglossningstest, jag menar då har man ju all möjlighet i världen att pricka rätt och skulle det ändå inte bli något blir det ju ett än större misslyckande. Min menscykel som jag alltid trott varit regelbunden är ju inte det så klart. Den varierar mellan 27-35 dagar vilket inte kan räknas som regelbundet om jag läst på rätt (och om svaren jag läst är att lita på). Apropå läsa, hur mycket ska man egentligen läsa på internet? Det verklar ju bara vara dårarna som orkar svara på frågor som ställs (även om frågorna också ibland kan vara dåraktiga). Ju mer jag läser desto mer frågor blir det, kan jag verligen inte kissa på stickan under kvällstid, ska man ha sex ofta eller sällan vad är bäst för spermierna, ska man ligga kvar, vad ska man äta/inte äta.Samtidigt blir jag besviken. Det finns ju inget kvickfix. Jag är kontrollfreak och van att kunna påverka och styra mig själv i den riktning jag vill ta, det kan jag inte nu. Det är ju inte heller bara mig det hänger på, jag kan inte styra sambon ävenom jag ibland känner att jag skulle vilja få honom att förstå att det faktiskt krävs lite kämpande för detta. Jag tycker att han tar lite lätt på saker och ting. Vi måste ibland ha sex fast vi är trötta, hängliga eller hade det igår. Vi måste ju göra allt vi kan och i min värld gör vi inte det just nu.

Rörigt inlägg, precis som mina tankar.

Det funderas mycket nu och läses kanske ännu mer. Letar bloggar som en tok. Bloggar som handlar om människor i samma situation som jag själv. Jag vill följa någon annans väg, någon annans längtan och se om de har tips och tricks. Blir de gravida kanske jag också lyckas. Nästan alla jag varit in och kikat på har blivit gravida, man kan ju se det som att det ger ett hopp om att jag också kommer att bli det en dag men nu känns dte bara som att det inte finns någon annan som är i samma sits som vi. De som inte har blivit gravida har börjat med IVF-behandlingar och där är inte vi på långa vägar.

 

Försöker tänka positivt, inte stressa upp mig och allt annat som kan göra att det blir än svårare att bli gravid. Försöker tänka att det är så mycket roligt jag kan vara med om fram till dess att jag har ett barn i magen. Vi ska resa, vi ska äta gott, jag kan fortsätta klättra, jag kan fortsätta ta en aw efter jobbet. Samtidigt tänker jag, är det någon idé att semesterväxla jag ska ju förhoppningsvis ändå vara mammaledig nästa år, jag ska nog inte köpa så mycket nya kläder som jag änså snart inte kommer att använda, jag ska nog inte ta den där aw:n chanserna att bli gravid kan ju minska osv osv. Jag försöker tänka bort längtan efter att bli gravid samtidigt som den ständigt finns där i min vardag. Hur fasiken ska man lyckas tänka bort något som man vill allra mest.

 

Pressen som jag säkerligen lägger på min sambo borde jag jobba en del med också. Jag vill inte ge honom prestationsångest, jag vill inte ge honom känslan av att vi bara har sex de dagar jag har möjlighet att bli gravid. Jag tar bort hans längtan genom att göra min större än hans. Det vill jag inte. Jag vill ju bara bli gravid.

Jahaja. Vardagen har ändrats mycket. Herregud är det ett helt år sedan jag skrev sist! Jag sa upp mig från min gamla tjänst där det inte fanns likasinnade. Blev kontaktad av ett rekryteringsföretag som tyckte att jag skulle söka en tjänst i en annan kommun. vilket jag gjorde och efter ett antal test fick jag tjänsten. Det är bland det bästa jag gjort. Inte för att den nya tjänsten är det jag alltid drömt om utan för att de testerna jag gjorde visade att jag inte är så korkad som jag alltid trott att jag är. Testresultaten visade att jag snarare är väldigt smart och snabb på att utföra uppgifter. Jag behövde få det svart på vitt för att tro på det själv. Nu tror jag på det och kan du tänka dig, jag har blivt smart. Tankens kraft, så jäkla stark. 

 

Men eftersom jag har ett nedstämdt tankesätt så är ju allt inte bra ändå. Vill jag verkligen jobba med det jag gör, trivs jag, utvecklas jag, är jag en i gänget osv osv. Det finns alltid något att fundera på och försöka lista ut. Jag har det ok och jag låter det vara bra nog. Ok är bra. Jag hinner träna, träffa vänner och ändå tidvis bygga på mitt flexkonto så att jag kan vara långledig. Jag känner mig allt som oftast behövd på jobbet och arbetsuppgifterna varierar. Kollegorna är trevliga och jag styr själv över min tid. Bra så. För nu åtminstone. 

 

Nu vill jag nämligen skaffa barn. Det tar upp allt mer av mina tankar. Jag tänker att jag ska vara positiv, inte länga ihäl mig, göra roliga saker medan vi väntar etc etc etc. Jag har nog tjatat hål ihuvudet på mig själv med de tankarna. Och det är också de tankarna jag luftar. Min riktiga längtan och mina riktiga tankar de stängr jag in så att det bara är jag som behöver lyssna på dem. Jag kommer nog att hinna tjata ihjäl de andra också tids nog. Idag har jag tagit första steget mot att kolla så att allt är ok. Jag var hos gynekolog (ingen svamp och ingen infektion). Fick ett tips på bra ställe att starta utredning kring barnlöshet på. Skulle återkomma om ca 10 dagar för att boka in tid med mig och sambon. hur kommer jag att reagera på det faktum att nåt kan vara fel? Jag kan inte käna att nåt är fel, jag brukar kunna känna sånt. Jag kan bara känna att det kommer att lösa sig men mycket senare än vad jag vill. Jag har väntat länge nog nu. Jag hatar att vänta.