Vardagen just nu

Jag blir så jäkla förbannad över att vi är inne på år 2013 och att såna här hemsidor http://trettiotreanledningar.com/ fortfarande måste finnas.

Jag undrar om det krävs någon typ av kurs i psykopati och feghet för att kunna bli chef på kommunal/landstingsnivå? Hittills har jag inte på mina fem år i dessa miljöer stött på en enda chef som inte saknar empati eller som vågar stå upp för gräsrötterna. Inte en enda. Man tror att man har hittat dem men efter ett par månader visar de sina rätta ansikten och det är inga vackra ansikten.

 

Sen har vi denna feghet. Varför ska det vara så svårt att säga till folk om de gör fel, varför ska det vara så svårt att hålla sina anställda bakom ryggen istället för att konstant sitta fast med näsan i de andra chefernas rövar och framförallt VARFÖR ska det vara så svårt att ta beslut?! Ni sitter inte med min trippla lön för att bara glida runt och ta så kallade ickebeslut. Kan ingen chef därute visa mig att de är värda sin lön?

 

En annan sak som jag blir oerhört provocerad av är de medarbetare som har gett upp. Det är ingen idé att jag argumenterar för min lön, det är ingen idé att jag ber om att få gå den där kursen, det är ingen idé att vi försöker få till en ändring det går ändå inte. Nä, klart som fan att det inte går eftersom ingen försöker göra något åt saken. Är du inte nöjd med din lön, argumentera för den. Lyssnar ingen, godta ett år av dålig löneökning, ingen utbildning och jobba på som vanligt med att visa att du kan vill och törs ta beslut/initiativ osv. Fungerar inte argumentationen nästa år heller, byt jobb eller vässa på dina argument. Sitt inte och bli en bitter jaghargettuppare. Den värsta sortens människor. Varför nöja sig när man kan bli nöjd? Får du ingen löneökning, se till att du får läsa ex högskolekurs under arbetstid eller något sånt. Du får mer än du anar, bara du törs be om det. Eller ta för dig, läs den där kursen på arbetstid ändå. Gör något, ge inte upp!

Spännande det här med bloggande även om ingen mer än min sambo vet att jag bloggar, det kanske sprider sig så snart jag slutar att vara så jäkla hemlig. Det är bara det att jag inte riktigt kan förstå vem som skulle vara intreseerad av att läsa om min vardag. Som nu tex, kom jag på att jag glömt att lämna tillbaka två bibblaböcker som jag lånat. Det är två böcker om GI och hur man ska äta enligt det och vad som då händer med kroppen. Jag kan sammanfatta dem båda med en mening Om du inte äter enligt GI-metoden så kommer du att få typtvå- diabetes och dö. Det säger iaf Paulún i var och varannan mening. Jag vet att det inte är bra med socker och att  vi ska minska ner på ditten och datten men jag vet också att om man äter med måtfullhet så brukar det inte vara så farligt att ta en sockrig efterrätt eller att äta vitt bröd. Känns onödigt att skrämma upp folk.  Vill du gå ner i vikt, sätt i dig mindre än vad som kommer ut så brukar det ordna sig. Jag har förresten märkt skillnad efter att jag har plockat bort vissa livsmedel (däribland minskat ner på socker, vitt bröd och potatis/ris/pasta) men framförallt har jag märkt skillnad sedan jag började med periodisk fasta. Det är den bästa skiten hittills. Jag har ett ätfönster mellan 12-20 och de andra timmarna på dygnet fastar jag. Dvs äter inget som innehåller kalorier, dricker vatten och te gör jag men det är också allt. Lite mer muskelbyggande på detta så kommer jag att vara i topptrim för första gången sen gymnasiet. Ja, det  är min vardag den 14 maj 2013. Imorgon ska jag komma ihåg bibblaböckerna!

Det är med att vara velig och rädd. Jag är båda. Rädd för att synas för mycket, rädd för att synas för lite. Ska jag lämna ut mig på internet, ska jag inte lämna ut mig på internet? Ska jag ha en renodlad råbiffsblogg? Ska jag skriva om min vardag och annat som man kämpar lite med? Osv osv. Sen inser jag att jag ska följa de utmärkta råd som jag ger alla andra. Var dig själv, skit i andra etc. Det här är alltså ett ställe jag kommer att vara mig själv på. Det är här jag kan diskutera min älsklingsrätt råbiff och det är här jag kan prata om min periodiska fasta utan att behöva försvara varför jag gör det trots att jag är "så smal". Det ska med andra ord bli spännande och farligt att ge sig ut i denna värld.