Vardagen just nu

Känner mer än andra med ett mer utvecklat nervsystem än normalkännande människor. Jag är egentligen emot det där med normal, vem bestämmer vad som är normalt? Kan jag vara normal om jag är långt under meddellängd och väger mycket mindre? Har alla en egen normal? Finns det nåt som inte är normalt?  Samtidigt är normal, precis som lagom, ett väldigt bra uttryck som är lätt att använda sig av.

 

Jag har länge undrat om jag är som folk är mest eller om jag kanske avviker lite. Det har alltid hamnat i att jag avviker. När jag var yngre trodde jag att jag var schizofren. Jag var ju glad ena stunden och sekunden senare var jag arg och ledsen. Den tanken slog jag bort eftersom jag inte riktigt passade in i termen. Jag levde ju ändå i den verklighet som kallas verkligheten och hallucinerade inte. Men nåt var fel. Nåt ÄR fel när man som sexåring sitter och tänker att man kan ta livet av sig med en kniv. Att jag kan ta livet av mig med en kniv. Vad händer då? Blir man saknad, är det skönt att inte leva, träffar man andra döda? Det var inte så mycket att jag ville dö det handlade mer om känslan av att vara död. Kan man känna död?

 

För ett par månader sen kom jag i kontakt med något som kallas High sensitive person, Högkänslig människa. Det var ju precis mig de beskrev i artikeln. Hela min värld kan trasas sönder om någon sticker en armbåde i mig på tunnelbanan. Jag blir ledsen när jag ser andra ledsna, jag känner av när någon är arg, besviken, lycklig, snäll. Jag kan bli så fantastiskt glad av allt och så oerhört arg av ingenting. Jag har en enorm empati som kan få mig att må så dåligt samtidigt som den också ger mig glädje och frid. Jag känner mycket, men framförallt känner jag mig så trött av att känna så mycket.

 

Det ska ses som ett karaktärsdrag inte som en sjukdom säger de som forskar i detta och som själva är högkännande. Klart att det inte är en sjukdom! Det är inte sjukt att känna empati snarare tvärt om. Det är däremot svårt att förklara varför man är så trött och kanske inte alltid orkar med stora sällskap under längre perioder, på så sätt hade det varit bättre att få en diagnos som andra kan acceptera. Jag känner in så mycket i alla situationer att jag tillslut inte orkar känna mer. Om jag hade kunnat filtrera hade jag gjort det. Om jag hade kunnat känna som normalkännande människor hade jag velat kunna det.Om jag bara hade kunnat göra mitt kännande till en fördel. Det kan jag inte. För mig ställer det till det. För jag är en osäker människa. Jag behöver inte ha möjligheten att läsa in mer i situationer än jag redan gör. Jag behöver inte kunna känna att gruppdynamiken ändras när jag kommer in, jag behöver inte kunna känna när någon ljuger, jag behöver inte känna att någon är glad över att jag är där. Jag behöver inte kunna känna det osagda. Jag behöver höra det.

 

 

Jag känner mycket. Ibland allt för mycket och allt för starkt. Någon enstaka gång kan jag själv bli rädd för dessa känslor. Jag kan inte kontrollera dem. De kommer som en orkan men utan några vindar som skvallrar om dess intåg och försvinner lika snabbt som de uppstod. Ibland lämnar de också en orkans förödelse bakom sig. Jag vill men kan inte kontrollera dem. Jag vill kunna känna lagom. Jag kan inte känna lagom, jag känner starkt. Höga toppar och djupa dalar som är svåra för andra att hantera. Svåra för mig också men eftersom det är jag som känner så vet jag mer om dessa känslor än någon annan vilket gör dem lättare att hantera.

 

Tro. Tro kan vara så mycket. Oftast handlar tro om religion eller icke religion. Och för det mesta är det också det som tro är för mig. Ibland kan tro också vara tron på mig sjäv eller andra men det är en svårare tro att hantera så den brukar jag lämna därhän. Jag tror på moder natur, på tomtar och vättar samt andar. Jag tror nästan lika starkt som jag känner och det beror på att jag behöver hitta en mening med det som sker. Det blir lättare för mig som känner mycket att hantera jobbiga saker genom att tänka att de har en mening. Att det är just den hemska händelsen som kommer att leda in mig på en stig jag annars inte skulle ha valt.

 

Hopp. Hoppet är det sista som lämnar människan brukar man säga och så är det också för mig. Jag slutar inte hoppas, däremot förväntar jag mig inte. Det är skillnad. Att sluta hoppas innebär att man ger upp och jag ger inte upp. Förväntningar däremot kan göra en så oerhört besviken. Även besvikelse känner jag stakt så jag förväntar mig inte så mycket.

 

Tro och hopp är känslor för mig helt enkelt Fast enkelt är det ju inte.

 

Som jag går och bär på? Kan det bero på allt kött jag äter? imorgon ska jag betygssätta kvällens råbiff samt förklara hur mit betygssystem ser ut. 

Jag är både sjuk och ledsen. Sjuk som i förkylning. Ledsen som i att vi var tvugna att lämna ifrån oss en katt som vi adopterat på prov. Han var inte riktigt nöjd hos oss. Nöjd med oss men missnöjd med att inte ha någon kattkompis. Så tråkigt och tomt när vår lilla gullunge försvann. Jag har ju en tendens av att bara komma ihåg det som är bra, typ alla mysstunder och allt lek och glömmer bort det ständiga gnällandet (skrikandet) och att bli väkt 2-3 ggr varje natt. Måste ju erkänna att jag var mer utvilad än vanligt när jag vaknade i morse. Hoppas att råbiffsdejten på fredag piggar upp.

Jag blir så jäkla förbannad över att vi är inne på år 2013 och att såna här hemsidor http://trettiotreanledningar.com/ fortfarande måste finnas.

Jag undrar om det krävs någon typ av kurs i psykopati och feghet för att kunna bli chef på kommunal/landstingsnivå? Hittills har jag inte på mina fem år i dessa miljöer stött på en enda chef som inte saknar empati eller som vågar stå upp för gräsrötterna. Inte en enda. Man tror att man har hittat dem men efter ett par månader visar de sina rätta ansikten och det är inga vackra ansikten.

 

Sen har vi denna feghet. Varför ska det vara så svårt att säga till folk om de gör fel, varför ska det vara så svårt att hålla sina anställda bakom ryggen istället för att konstant sitta fast med näsan i de andra chefernas rövar och framförallt VARFÖR ska det vara så svårt att ta beslut?! Ni sitter inte med min trippla lön för att bara glida runt och ta så kallade ickebeslut. Kan ingen chef därute visa mig att de är värda sin lön?

 

En annan sak som jag blir oerhört provocerad av är de medarbetare som har gett upp. Det är ingen idé att jag argumenterar för min lön, det är ingen idé att jag ber om att få gå den där kursen, det är ingen idé att vi försöker få till en ändring det går ändå inte. Nä, klart som fan att det inte går eftersom ingen försöker göra något åt saken. Är du inte nöjd med din lön, argumentera för den. Lyssnar ingen, godta ett år av dålig löneökning, ingen utbildning och jobba på som vanligt med att visa att du kan vill och törs ta beslut/initiativ osv. Fungerar inte argumentationen nästa år heller, byt jobb eller vässa på dina argument. Sitt inte och bli en bitter jaghargettuppare. Den värsta sortens människor. Varför nöja sig när man kan bli nöjd? Får du ingen löneökning, se till att du får läsa ex högskolekurs under arbetstid eller något sånt. Du får mer än du anar, bara du törs be om det. Eller ta för dig, läs den där kursen på arbetstid ändå. Gör något, ge inte upp!

Spännande det här med bloggande även om ingen mer än min sambo vet att jag bloggar, det kanske sprider sig så snart jag slutar att vara så jäkla hemlig. Det är bara det att jag inte riktigt kan förstå vem som skulle vara intreseerad av att läsa om min vardag. Som nu tex, kom jag på att jag glömt att lämna tillbaka två bibblaböcker som jag lånat. Det är två böcker om GI och hur man ska äta enligt det och vad som då händer med kroppen. Jag kan sammanfatta dem båda med en mening Om du inte äter enligt GI-metoden så kommer du att få typtvå- diabetes och dö. Det säger iaf Paulún i var och varannan mening. Jag vet att det inte är bra med socker och att  vi ska minska ner på ditten och datten men jag vet också att om man äter med måtfullhet så brukar det inte vara så farligt att ta en sockrig efterrätt eller att äta vitt bröd. Känns onödigt att skrämma upp folk.  Vill du gå ner i vikt, sätt i dig mindre än vad som kommer ut så brukar det ordna sig. Jag har förresten märkt skillnad efter att jag har plockat bort vissa livsmedel (däribland minskat ner på socker, vitt bröd och potatis/ris/pasta) men framförallt har jag märkt skillnad sedan jag började med periodisk fasta. Det är den bästa skiten hittills. Jag har ett ätfönster mellan 12-20 och de andra timmarna på dygnet fastar jag. Dvs äter inget som innehåller kalorier, dricker vatten och te gör jag men det är också allt. Lite mer muskelbyggande på detta så kommer jag att vara i topptrim för första gången sen gymnasiet. Ja, det  är min vardag den 14 maj 2013. Imorgon ska jag komma ihåg bibblaböckerna!

Det är med att vara velig och rädd. Jag är båda. Rädd för att synas för mycket, rädd för att synas för lite. Ska jag lämna ut mig på internet, ska jag inte lämna ut mig på internet? Ska jag ha en renodlad råbiffsblogg? Ska jag skriva om min vardag och annat som man kämpar lite med? Osv osv. Sen inser jag att jag ska följa de utmärkta råd som jag ger alla andra. Var dig själv, skit i andra etc. Det här är alltså ett ställe jag kommer att vara mig själv på. Det är här jag kan diskutera min älsklingsrätt råbiff och det är här jag kan prata om min periodiska fasta utan att behöva försvara varför jag gör det trots att jag är "så smal". Det ska med andra ord bli spännande och farligt att ge sig ut i denna värld.