Vardagen just nu

Inga mensvärkar, inga ömma bröst, bara lite illamående och lite stick i äggledare/livmoder. Det är status just nu. Ja, och den vanliga rädslan för att mensen ska komma så klart och att hela den här resan ska vara slut. Jag svävar hellre i ovisshet ett tag till än att få ett minus redan nu. Så känns det idag i alla fall. Lusten att tjuvtesta har försvunnit och utbytts mot rädsla av att få ett resultat man inte vill ha. Hur fasiken ska jag våga ta det där testet på torsdag?

 

Temptagaren i mig fortsätter dock att ta tempen på morgonen. 36.81 var den i morse. Högre än jag brukar ha, ungefär 0,4 högre. Men jag känner ju mig fortfarande lite småsjuk så jag kanske har en höjd temperatur av andra skäl än en graviditet. Men jag ska vara ärlig och säga att det lugnade mig lite.

 

Jag tänker också tillbaka på det besöket jag hade på gynakuten för en vecka sen. Där behandlade de ju mig som gravid och hela tiden när hon pratade så sa hon att det var normalt att bara se slemhinnan på ultraljudet så tidigt i en graviditet, att de prover de tog var jättefina och att det enda blodprov som visade att något kunde vara fel också ger ett högt utslag då man är gravid. Jag kom ju mig aldrig för att fråga om det blodprov eller urinprov de tog visade på graviditet eller inte. Det skulle jag ju såklart ha gjort så kanske jag kunde vara lite lugnare nu.

 

Ingen mens än så länge. Jag har dock lite olika mensdatum som jag beskrivit i ett tidigare inlägg. Dessutom har jag fattat det som att Lutinusen kan skjuta fram mensen lite också. Och jag är inte en sån som alltid får mens på morgonen/kvällen. Just nu lever jag i total ovisshet om den ska komma eller inte. Kissar, kollar ner i toan, droppar det blod. Nähä, jag torkar mig. Är det något rosa/rött på pappret? Nähä, är det inte lite gulare Lutinus än vanligt. Jo det är det. Jaha, få se då om det kommer att vara något blod på Lutinusstaven när jag lägger in det första pillret idag. Det sker kl. 10. Spänningen är olidlig. Hmmm, kanske dags att googla lite på det...

 

Nä, jag måste ta mig i kragen och jobba nu. Tiden går ju så mycket snabbare om jag ger mig in i jobbet och bara glömmer bort att tänka på att det idag är ruvardag 12 och att det var två veckor sedan äggplock. Är det idag eller imorgon mensen "borde" komma?

 

Det har varit helg och på helgerna försöker jag undvika dator så gott det går. Plus att helgerna går snabbare än vardagarna, trots att jag har mycket på jobbet. På något sätt är det lättare för mig att koppla bort detta då jag är ledig och har en massa kul att göra och framförallt att jag inte har en dator så lättillgänglig att jag kan googla på varenda symptom eller bristen på symptom.

 

Ömheten i brösten nästan helt borta. Bara ett hårt tryck kan får dem att kännas ömma. Dock är de fortfarande svullna och känns tunga. Jag har fortfarande den allmänna sjukdomskänslan i kroppen men den kan lika gärna bero på nervositeten jag känner eller på den hjärtklappningen jag har som bara blivit värre igen. Jag antar att den också beror på att jag är så jäkla nervös. Känslan av att vi misslyckats känns stor och oron stiger. Tar min temperatur som helt plötsligt visar 36.6 eller så. Får panik! Nu har ju tempen sjunkit också. Varför tog jag tempen? Nu vet jag ju att jag inte är gravid! Fan, fan, fan! Det kan ju inte vara sant. Måste ta tempen igen. Nu visar den 36.8, pjuh! Eller kan jag andas ut? Ska jag inte ta tempen igen bara för säkerhets skull? Jo, jag tar den en gång till. 36.9. Ok, nu är den hög igen. Jag kan fortsätta hoppas. Inte en logisk tanke där. Klart att tempen varierar beroende på hur mycket jag rör mig, när på dagen jag tar tempen m.m.  Men inget med att ruva kan få en att fungera logiskt. Allt handlar om att klara dagarna fram till testdagen.

 

Håller igång hela dagen med bakning till morgondagens kalas, bokning av air bnb, promenad på en timme, mässa och sen middag ute på restaurang. Jag känner mig trött.

 

Vill man utsätta någon för psykisk terror ska man låta den personen gå igenom en ruvning i 16 dagar. Någon som jättegärna vill ha barn och som har försökt få ett länge. Det här är bland det värsta jag varit med om och då har jag ändå fått ta bort en tumör i bröstet (godartad men det visste man ju inte förrän senare).

 

Vaknar och har mensvärk. Mensvärk som håller i sig länge och som kommer och går under hela förmiddagen och brösten är inte ett dugg ömma. Jag kan nästan slå på dem utan att de känns något. Förutom svullna och lite större då. Jag är orolig som tusan. Säger till sambon att mensvärkarna har dragit igång. Han blir ledsen men håller humöret uppe. Så länge det inte kommer någon mens är det inte kört love! Jag går och tempar. Flera gånger igen. Ger mig inte förrän tempen är på 37,12... Den är dock aldrig så låg som ruvardag 11. Den håller sig runt 36,9 och 37 hela dagen.

 

Vi har gäster, bjuder på mat och fika. Jag fyller år. Det jag önskar mig mest av allt är att jag inte får mens i födelsedagspresent. Jag är på toa oftare än vad behov finns till. Torkar mig och analyserar pappret. Inget blod, men ser inte lutinusresterna lite gulare ut än vad de gjort tidigare? Och där kom en mensvärk. Nu är det kört.

 

Jag är känslig. Familjen min ringer och grattar. Kan knappt hålla mig från tårar när pappa grattar mig och frågar hur jag mår och hur allt går. Älskar omtänksamheten men kan inte ta den nu. Jag är ju jätteledsen över mensvärkarna. Och hur ska jag kunna berätta för dem om det inte fungerat? De längtar ju nästan lika mycket som jag trots att de redan har en bunt barnbarn. Jag tycker att mamma låter ledsen. Min mamma kan ibland drömma så kallade sanndrömmar. Jag oroar mig så klart över att hon har drömt en sanndröm om att Lillhen inte klarar sig men att hon inget vill säga till mig. Jag säger att hjärtklappningen åter ökat i styrka men att det mycket väl kan bero på att  jag nu har kommit in i de mest kritiska dagarna. Min mens kan dyka upp när som helst. Och då kan den ta embryot med sig. Jävla mens. Jävla, jävla, jävla!

 

Dagen går i alla fall och det kommer inga mer mensvärkar på kvällen. Det ilar lite i vänster sida på mig när jag ska sova och jag har lite ont i svanken. Eller händer något av det på riktigt? Jag vet fan inte ens vad som är på riktigt och vad som verkligen känns. Jag är helt mind fucked! Allt känns på riktigt men känns det verkligen? Somnar med orden, tack mens för att du åtminstone inte dök upp på min födelsedag. Tack för det, men kom helst inte alls.

Snart når vi tvåsiffrig ruvardag. Jag har läst runt lite och fattar inte riktigt hur jag ska räkna för att få fram när min ev. mens dyker upp. Det är idag 13 dagar sedan jag tog ägglossningssprutan och 11 dagar sedan äggplocket. Om jag har fattat det jag har läst är 14 dagar efter plock och 16 dagar efter spruta den dagen som jag borde ha min beräknade mens. Eller om i mitt fall min beräknade ICKEmens. Men jag har ju haft en lite svajig menscykel precis två månader innan vi började med IVF då jag ena månaden hade 36 dagar och den andra 37 dagar sedan var den tillbaka på 27 dagar igen vid IVF-starten.  De där dagarna har ju lett till att min genomsnittliga cykel är 33 dagar. Det betyder att jag ska ha min mens den 7 september. Är det ytterligare en dag som jag borde känna mig glad över att passera utan mens då alltså för att vara helt säker på ett plus?

 

Jag blir galen på denna väntan alltså! G A L E N  och ledsen och förväntansfull och fylld av hopplöshet och fylld av glädje och fylld av ångest. Men mest frustrerad! Frustration som grundar sig i att jag inte kan påverka detta på något sätt. Jag kan inte få Lillhen att stanna i mig oavsett vad jag gör. Det beslutet ligger inte hos mig. Den kontrollen har inte jag.

 

Symptomen idag består av en otroligt svettig natt med konstiga drömmar. Jag drömde att det kom in nästintill tsunamivågor på min lillasysters gård (de bor nära en älv) och att allt de hade på gården sveptes med. Jag försökte rädda leksakerna som låg spridda på gården och slänga in dem i ett förråd. Såg min gamla barnvagn som jag hade som liten svepas med i vågen och skrek att de skulle skydda sina barn mot vågor och saker i den. Sen stack deras yngsta son iväg i vågorna själv och jag försökte simma ikapp honom för att se så att han inte skulle hamna under vågen. Denna dröm återkom jag till mellan varje vaken stund jag hade i natt. Och det var många vakna stunder i natt kan jag meddela. Inga problem att somna men problem att sova. Förutom svettningarna upptäckte jag in att mina bröst inte alls var lika ömma längre. Fortfarande svullna och tunga men inte ömma. Nu ömmar de lite igen men inte alls på samma sätt som tidigare. Det gör mig orolig och genast läser jag in det som ett tecken att mensen snart kommer.

 

Drömmen, svetten och den minskade ömheten gör mig orolig som sagt. Så orolig att jag tog tempen själv för första gången. 36,95 låg den på vilket är högt för att vara mig. Jag ligger vanligtvis på 36,4 grader och där ikring och det lugnade mig något. Däremot gjorde jag dumheten att försöka känna min livmodertapp igår. Tyckte den kändes stenhård och fin. Blev lugnad av att den ju ska vara hård under graviditet. Sen tänkte jag känna igen på kvällen och då hittade jag den knappt. Kom på mig själv att det kanske var lutinusen jag känt? Eller har jag börjat mjukas upp för att mensen är på väg? Jag hatar mig själv för att jag ger mig in i dessa frågor. Jag hatar att jag inte kan slappna av och bara låta det vara. Måste jag läsa på, måste jag känna efter, måste jag mäta temp? Jag har ju lovat mig själv att jag inte skulle göra såna grejer. Jag klarar bara inte av att vänta, jag blir galen!

 

Kanske kände jag också lite dragningar ut mot ljumskarna igår och kanske lite ont i svanken. Men bara om jag verkligen kände efter och under promenad till affären. Annars är det den vanliga molvärken som kommer och går och den kan lika gärna vara ett tecken på att mensen är på väg. Lite illamående och allmän sjukdomskänsla har jag också. Men då har jag ju å andra sidan också hjärtklappningen som fortfarande inte gått över och den kan nog ge symptom den också... Typ illamående och icke-hungerkänslor. Inte ens sötsugen är jag. Kan stå emot godis som ingenting. Jag känner mig olustig.

 

Jag vet faktiskt inte om jag kommer att kunna vänta till den 3 sep på att testa. Det är så långt dit. Samtidigt kan jag ju inte svika min sambo, vi är ju två i det här och vill han inte testa så vill han inte då kan inte jag bestämma åt oss båda. Det är ju nu vi har det bra menar han. Vi kan gå och vara gravida fram till dess att vi inte är det  och det blir vi ju inte förrän jag får min mens eller ett icke gravid.  Men jag kan förklara hur jobbigt jag tycker att detta är så kanske han har lust att göra mig den tjänsten?  Just nu är det psykisk terror.

Jag försöker sätta upp delmål och roliga saker att vänta på inför dessa jobbiga ruvardagar. Ett av delmålen var att få reda på hur många extrachanser, eller bonusar som kliniken kallar det, vi fick till frysen. Igår kom så brevet från KS Huddinge. Tre embryon hade klarat den vidare odlingen och ligger nu och väntar på oss i frysen om det är så att detta första försök inte fungerar.

 

För att dra det hela igen. Vi fick alltså ut 15 ägg, 12 av dessa befruktades. Ett sattes i mig och resten dvs 11 st odlade de vidare på. 3 av dessa 11 var alltså så pass starka att de klarade de 5-6 dagarna till av odlingen att de stoppades i frysen. Tre av 11 jag hoppades att det skulle vara fler men är så klart nöjd med att det i alla fall blev några alls.

 

Tre bonusar. Det ger oss fyra försök på denna första IVF-behandling. Nu hoppas jag bara att det funkar denna första gång.

Nu har jag fått känslan av att det inte blivit nåt. Jag vet inte varför men den har kommit i alla fall. jag försöker att inte tänka så för att inte påverka kroppen negativt men det är svårt. Jag vet också att jag inte kan påverka detta på annat sätt än att äta nyttigt, sova ordentligt och vara allmänt snäll mot mig själv. Men ändå, positivt tänkande ni vet.

 

Jag drömde så sjuk dröm. Att embryot valde att inte stanna kvar och att jag blödde massor och att min sambo inte fattade hur mycket blod det kom utan bara fortsatte som vanligt tills jag slängde mig ner på golvet och splashade upp allt blod på väggarna... Det var ju inte direkt lättare att vakna efter en sån dröm och känna att allt kommer att ordna sig.

 

Symptomen jag har idag är dessutom inte några alls. Till och med ömheten i brösten har börjar försvinna. Det enda som har blivit värre igen är hjärtklappningen. Jag blir svettig för ingenting. Ibland kommer det lite mensvärksliknande men det är lika snabbt över som det kommer. Det gör också ibland lite ont högt uppe i magen. Men jag ska nog känna efter ordentligt för att jag ska känna något.

 

Sambon vill fortfarande inte testa tidigt och jag får ju acceptera det. Jag är lite sugen på att börja kolla min temp men är orolig för att jag bara kommer att nojja mig mer då. Det får helt enkelt gå sakta nu ett par dagar. Jag får försöka leva som vanligt och tänka på annat. För det är ju lätt att tänka på annat när man är inne i en process som man vill ska gå så bra som möjligt mest av allt i hela livet just nu.

Fortfarande lite hjärtklappning om än mycket bättre än i går. Annars är det bara brösten som är ömma fortfarande, märker inga andra symptom mer än att det då och då ilar till lite i magen på vänster sida.  Idag har dock en rädsla för att jag inte alls är gravid smugit sig på . Jag vet inte varför det känns så, tidigare har jag haft känslan av att det har lyckats och att allt är bra men nu börjar jag oroa mig över att det känns för lite för att det ska ha tagit sig. Jag försöker slå undan den tanken men det är svårt när min kropp inte har gett det stackars lilla embryot den bästa förutsättningen för att klara sig kvar.

 

Akuthusbesök med hjärtklappning och skyhöga värden är väl inte den bästa starten i livet. Hoppas, hoppas, hoppas att Lillhen klarar sig där inne. Ingen skulle bli gladare än jag och min älskade sambo.

Det gick inte så bra för mig det där med att hålla mig från att läsa om andra i samma situation. Det är ett helvete det där med internet när man är i en sån här situation. Man vill veta allt som går att veta och samtidigt blir man rädd och orolig när man läser alla olika symptom på graviditet eller inte. Jag försöker att bara vänta men det går inte. Jag ska försöka att i alla fall bara läsa om den ruvardag jag är inne på nu. Alltså har jag skannat av hela internet om allt med ruvardag 6. Försöker dock undvika familjeliv utan väljer istället bloggar. Familjeliv är som en jäkla drog man mår så dåligt av att läsa samtidigt dras man till det.

 

I alla fall så verkar det inte hända så mycket på ruvardag 6. Det är ungefär som med mig. Ömma bröst och lite småstickningar i magen till och från. Nu har jag dessutom börjat känna mig förkyld. Lite ont i halsen, hosta och lite tung i huvudet. Det kan iof vara vädret också. Det är varm och kvavt ute.

 

En fundering som jag har är om jag ska tjuvtesta eller inte. Jag har dåligt tålamod och vill gärna veta som så snart som möjligt samtidigt är jag rädd att jag ska jinxa hela grejen om jag gör det. Nä, det är nog något som jag och sambon får diskutera tillsammans och jag ve redan nu att han kommer vilja vänta. Han har det ju lite lättare i det här läget, han behöver ju inte analysera sin kropp hela tiden.

 

Åååååå denna väntan jag bli galen. Jag vet inte något annat som har tagit upp så mycket av min tanketid dygnet runt som detta. Jag känner och klämmer på brösten varje dag för att se så svullnaden och ömheten är kvar. Jag tänker varje gång jag stiger upp på natten och kissar att det är säkert för att jag har en liten i mig. Jag analyserar varje smärta i magen. Är det gaser eller är det något som fäster. Jag är livrädd varje gång jag torkar mig och tycker mig se något mörkt på pappret (jag försöker att inte tända lampan när jag nattkissar eftersom jag blir pigg då). Jag försöker googla hur långt vårt lilla embryo borde ha kommit nu men fattar inte riktigt alla förkortningar och vad som är vad. Det är en jäkla djungel där ute och jag är tamefan inte Tarzan just nu. Inte ens Jane.

 

Nä, nu är det dags för dagens andra dos av Lutinus. Intas på jobbets toalett och som vanligt smusslar jag undan förpackningen långt ner i papperskorgen så ingen ska se. Kollar noga att det inte kommit något blod på uppföringsstickan, sköljer av den och sätter tillbaka allt i det glasögonfodral som jag har mina hormoner i. Tvättar händerna och går ut för att vänta på att ytterligare en dag ska gå.

Jag var på undersökning igår. Två stycken eftersom de hörde att jag genomgick en IVF och hade ett litet embryo i min mage. Resan igår började på jobbet när jag ringde till sjukvårdsupplysningen som tyckte att jag skulle åka in direkt. Jag ringde till Reproduktionskliniken i Huddinge och frågade om hjärtklappning kunde vara en biverkning av de hormoner jag äter men det kunde det inte vara enligt dem. Alltså valde jag att åka in och kolla upp det hela.

 

Jag åkte till Sankt Görans Akut. Där skrev jag in mig och fick beskriva mina problem. Jag behövde inte alls vänta speciellt länge utan fick komma in efter ca 10 minuter. Då mötte jag en undersköterska som tog min puls, syremättnad, ett EKG och min temp. Pulsen och syremättnaden var bra. Tempen var något högre än jag brukar ha men det kan ju bero på att jag faktiskt har ett embryo i mig och kroppen förbereder sig för en graviditet.

 

EKG:et däremot var inte helt ok enligt dem. Det var någon kurva som skulle vara positiv men som hos mig var negativ fick jag som förklaring. Därför togs det blodprov också, 4 rör. Blodprovet visade att det mycket väl kunde vara något där men inte vad eftersom det var ett blodprov som visade positivt på typ allt. Läkaren jag träffade sa att han var lite orolig över att det ev. kunde vara en blodpropp (p.g.a. de hormoner jag äter) någonstans men att de inte ville göra en skiktröntgen nu när jag är gravid. Han ringde därför till SÖS gynakut för att rådfråga någon där om vad de tyckte att vi skulle göra. De rekommenderade att jag skulle åka in dit för att se om jag kanske var överstimulerad och om det var vätska som tryckte på i magen eller om det samlats vätska i lungorna.

 

Sagt och gjort, jag gick ut och hoppade på 3:an till SÖS. Väl där fick jag återigen lämna blodprov (4 rör till), ett urinprov och även de kollade puls/syremättnad och temp. Jag fick sedan vänta en timme eller så på ett EKG och en läkare. Läkaren undersökte mig för att se om jag hade vätska i buken men det såg väldigt fint ut för att vara en vecka sedan äggplock. Hon kollade också andning med stetoskop och knackade lite på mina lungor. Det visade sig att jag hade ett litet blåsljud på hjärtat vilket jag inte haft tidigare. Hon trodde att det antingen berodde på att jag tränat som förkyld eller att det var graviditeten som orsakat det.  EKG:et visade ingenting enligt kardiologerna på SÖS och eftersom alla mina prover visade sig vara bra skickade dem hem mig med uppmaningen att om jag blev värre så skulle jag åka in igen.

 

I övrigt känner jag inte många symptom. Jag har ganska ömma bröst men det har jag haft under nästan hela behandlingen. Jag mår kanske lite illa men det kan bero på hjärtklappningen.  Jag har känt av värk som liknar mensvärk som kommer och går lite och jag har känt av några ilningar i äggledarna. Men det är nog bara om jag tänker och känner efter ordentligt. Annars är det nog mest brösten som känns av.

 

Mest är jag orolig för att min kropp ska säga åt embryot att den inte kan stanna kvar för att det är sån stress och att den inte kan ta hand om en liten just nu. Det är min allra största oro.

Jag har sån sjuk hjärtklappning/oregelbunden hjärtrytm och har så haft sedan i fredags kväll. Har ringt till kliniken för att se om det kan vara någon biverkning av hormonerna jag tar, de ringer tillbaka strax. Om inte så rådde sjukvårdsupplysningen mig att åka in till akuten och kolla upp besvären.

 

Annars märker jag inte av så mycket av behandlingen. Jag har lite mensvärkar som kommer och går. Jag har varit förstoppad men nu har det släppt och är mer åt andra hållet om man säger så. Jag är lite nedstämd och har lätt till tårarna. Brösten ömmar men magens svullnad har gått ner något.  Jo, lite lätt illamående kan jag bli också till och från. Men mest orolig är jag för hjärtklappningen/rytmen för den känns inte alls bra. Just det att den är så konstant och aldrig lugnar ner sig.

 

Om jag har fattat det hela rätt så fäster embryot ca en vecka efter ägguttaget. Idag är det en vecka sedan mitt ägguttag så nu är det bara att hålla tummarna för att det fungerar som det ska där inne.

 

Jag vill att det ska vara ruvardag 14 nu så att jag får ta graviditetstestet imorgon men det är ganska långt dit.

 

I övrigt vet jag inte vad jag ska säga, tänka eller känna. Jag är rädd att jag har stängt av och kör på som vanligt för att inte bli allt för besviken om det inte skulle fungera denna första gång. Jag tror att det är därför det inte blir så mycket känsloprat här på bloggen. Jag vet ju knappt själv vad jag tänker. Jag vet bara att jag är rädd att det inte ska bli något och reaktionen av det.

Känner mig bättre i magen idag, inte riktigt lika svullen och har inte alls lika ont längre men är långt ifrån normal än. Eller kanske har jag lagt på mig ett kilo eller två under sommaren och kanske inte alls är svullen. Försöker tänka lite på vad jag stoppar i mig nu. Äta fisk typ 2-3 ggr i veckan, mycket frukt och grönt och lite pasta/ris/potatis. Och frukost ska jag börja äta och mellanmål så att jag inte blir tokhungrig och äter alldeles för stora portioner. Det är min plan så här på ruvardag 2. Det borde ju inte embryot må dåligt av heller, snarare tvärtom. Självklart skippar jag alkohol, rått kött och ostar redan nu, allt för att ha samvetet rent. Jag ska också sluta okynnesdricka te.

 

I övrigt finns det inte många planer. Jag törs inte planera och jag törs inte hoppas. Jag bara går och väntar på att tiden ska gå. Det är bara det att den går så sakta.

 

Nu gäller det också att komma i håg att ta alla Lutinus. Höll precis på att glömma och sprang in på jobbets toalett med mitt lilla etui där jag har tabletter och uppstopparmojängen. Läste på en blogg att de var jobbiga att ta eftersom de kletade så mycket. Visst de kletar och det kommer ut en massa vitt efter det att tabletten har lösts upp i muttan men det är inte värre än att man klarar av det. Problemet är bara att det känns som att mensen kommer hela tiden när det är kladdigt vilket gör att jag hinner känna oro. Igår fick jag dessutom en sträng av något kladdigt med lite lite brunt blod på så jag hann ju oroa ihjäl mig och googla på all världens grejer innan jag insåg att jag måste coola ner mig typ 1000 grader om jag ska överleva en graviditet. Saker händer, blod kommer. Dagar går.

 

Nu är det bara 12,5 dagar kvar till jag kan köra ett gravtest.

Idag är jag på ruvardag 1 om jag har förstått rätt i hur det fungerar. Insättning igår räknar jag som dag 0 och då blir idag dag 1 rent logiskt.

 

Jag är fortfarande öm i magen. Känner en förstoppningskänsla men inte värre än i går. Jag tar också Lutinus från och med igår. Det är vaginaltabletter som man för upp i sin mutta med hjälp av en vit plastmojäng som gör att man kommer extra långt in. Det är ok att ta dem men de slemmar rätt mycket, det är verkligen trosskydd som gäller. Och det känns som att man har fått sin mens varje gång det kommer rester av dem i trosan. Tre gånger per dygn ska de tas utspritt på min vakna tid. Jag kör kl. 10, 16 och 22. Tabletterna ska göra så att min miljö blir mer lik en vanlig graviditetsmiljö och jag måste ta dem fram till och med den dagen jag gör gravtestet. Eller var det längre? Jag kommer inte ihåg. Måste komma ihåg att fråga när jag ringer och meddelar utslaget på testet.

 

Annars är det väl bara att köra på som vanligt. Ja, inget bad och inget sex på ett par dagar till eftersom det är infektionsrisk. Och ska jag vara helt ärlig lockar inte sex speciellt mycket med tanke på hur svullen jag fortfarande är där nere. Jag ska också ta extra folsyra (med den gör jag ju redan) och undvika alkohol (självklart!). Träna lite lugnt till dess att jag inte känner mig så svullen längre. Det kunde ta en till två veckor enligt läkaren. Jag kanske åtminstone kan börja promenera lite lugnt nästa vecka, det är så tråkigt att vara still och jag mår så mycket bättre av att röra på mig. Ska jag vara helt ärlig så har jag redan idag tränat lite. Vi hade en sån dag på jobbet. Körde lite lätt styrka (knappt svettig och inga vikter/hopp) och lite dans. Inget som gjorde ont och då tänker jag att det inte gör så mycket. Skulle det däremot bli några komplikationer kommer jag antagligen att banna mig själv och tycka att det är mitt fel och jag som förstört allting.

 

Hang in there my little one!

Just det. Jag tar ju sprutor nu. Tog min första Gonal-f igår. I magen på mig själv. Under naveln i fettet. Det kändes konstigt. Jag kände mig ensam. Jag är ensam i det här. Det är min kropp som kommer att svälla upp och bli påverkad av alla hormoner. Det är jag som ska på alla undersökningar. Det är jag som snart ska trycka två sprutor i magen på mig själv dagligen kl. 21:40. Jag som ska dra i mig morfin och annat skit för att suga ut mina ägg som förhoppningsvis är fler än 10. Det är jag som ska bli en så kallad ruvare åt embryot. Det är jag som först kommer att upptäcka om jag är gravid eller inte. Det är jag som först kommer att bli ledsen. Det är jag, jag, jag! Ett enda stort jävla jag. Hur kan det vara så mycket jag när vi är två?

 

Ingen skuld på sambon här. Jag släpper inte in honom. Jag vet ju inte vad jag själv tänker, allt är så osorterat. Han ska ge sperma och det är säkert inte heller lätt i det lilla gröna och vita rummet på sjukhuset. Ta tidningar från skåpet märkt med "tidningar", bläddra i dem och veta att andra män gjort exakt samma sak. Höra steg utanför samtidigt som man vill bli klar så fort som möjligt. Att se till att satsen har riktigt många starka simmare som klarar av att befrukta ägget. Försöka ge stöttning åt en flickvän som har svårt att ta emot den. Försöka visa engagemang i något man hela tiden står lite utanför eftersom man inte kan ta de där sprutorna hur mycket man än vill. Försöka trösta någon som bär på så mycket ledsamhet men inte visar den förrän det brustit helt.

 

Nä, det är inte lätt för någon när det är så mycket jag, jag, jag hela tiden!

 

 

Vi var på utredningen på fertilitetsklinik som visade att båda jag och sambon är friska. Bra kvalitet på allt. Och ändå så värdelösa på att bli gravida. Varför händer inget? Det har alltså gått 9 månader sedan jag skrev sist. Nio försök till som inte har resulterat i något. Till och med mamma har slutat fråga mig om vi inte ska skaffa barn snart. DET är ett dåligt tecken...är det inte bara jag som har gett upp på oss?

 

Nu har vi dragit igång IVF. 20 misslyckade försök senare och jag ser det som ett enda stort misslyckande. Jag är misslyckad som inte blir gravid. Jag är misslyckad och jag hatar att misslyckas. Det tär något enormt på mig, så mycket att jag inte kan prata med någon om det. Jag vill prata men kan inte. Jag vet inte vad jag ska säga för jag har inte sorterat ut allt själv. Varför känner jag mig misslyckad? Nedan har jag försökt lista några saker som kan påverka.

 

1. Mina systrar speciellt den ena är riktiga fertilitetsmonster, blir gravida på första försöket och till och med innan de ens försökt.

2. Jag brukar vara duktig på det jag gör, hur kan jag inte vara duktig på det som är viktigast?

3. Jag har väntat länge med att skaffa barn för att jag trott att det skulle gå fort och fint

4. Man ska få barn på naturlig väg för att vara frisk. Jag är frisk men lyckas inte ändå. Alltså är det misslyckat.

 

Ja, sen ska vi inte ens prata om tankarna jag har kring varför just jag hamnar i den här situationen. Jag måsta ha gjort något hemskt varför skulle jag annars hamna här? Jag är inte överviktig, jag röker inte och jag lever relativt sunt. Varför kan jag då inte bli gravid på naturlig väg? Här är några hemska tankar kring det.

 

1. Jag har i tidig ungdom sagt att jag inte vill ha barn

2. Jag säger fortfarande att jag inte vill ha barn tillräckligt mycket för att adoptera.

3. Jag har varit gravid och valde att ta bort det

4. Jag tänker elaka tankar om människor i allmänhet och tjockisar i synnerhet

 

För att ge en förklaring till punkterna ovan.

Jag ville inte ha barn då, jag ville vara tuff och leva livet utan ansvar. Jag ville resa, jag ville jobba, jag ville uppleva.

 

Jag vill inte adoptera, inte än i alla fall. Jag vill vara gravid, jag vill bära mitt eget barn, jag vill ha någon som är lik mig, jag vill ha någon som brås på mig, jag vill ha något som är vårt tillsammans. Skapat av oss två. Vårt. Här vet jag inte om jag kommer att stanna för evigt, fråga mig igen om ett år eller två. Då kan allt ha ändrats.

 

Jag blev gravid när jag inte skulle. Det var helt fel och hade inte funkat. Jag hade inte varit lycklig. Jag VAR inte lycklig. Hur ska jag då kunna göra någon annan lycklig, ge någon annan en lycka jag själv inte är förmögen att känna. Omöjligt.

 

Jag vet inte varför jag gör det. Kanske är jag så mycket min farmors sondotter att jag inte kan bli något annat hur mycket jag än försöker. För jag försöker, tro mig. Jag är åtminstone tyst, tidigare sa jag saker högt. Nu smygtänker jag dem. Kanske försvinner de av sig själv till slut om jag tystar ihjäl dem länge nog.

 

Just nu vill jag bara tysta ihjäl hela situationen. Blunda, somna och vakna gravid. En drömsituation.

Det är konstigt det där hur man, eller åtminstone jag, fungerar. Nu när allt känna bra så har jag inte samma behov av att skriva här på bloggen. Det är som att jag inte riktigt vill skriva om det som är bra. Om det handlar om den hårda jantelag jag är uppvuxen med eller om det handlar om att jag tror att jag inte har ett tillräckligt intressant liv som någon skulle vara intresserad av att läsa om (dvs janetlagen kommer in igen)?

 

Konstigt det där att något uppdiktat kan få en som genomslagskraft som jantelagen har fått. Är vi människor så rädda för att sticka ut och inte tillhöra någon grupp oavsett vilket grupp det är att vi måste trycka ner de som försöker slå sig fram och faktiskt lyckas med det också? Är vi människor så småsinta och missunsamma att vi inte ifrågasätter något som jantelagen? Eller handlar det om osäkerhet? Eller handlar det om att de som tycker att jantelagen är en bra lag hörs mer än de som inte tycker att det är bra? Eller handlar det om att vi inte tror mer om oss själva än att vi inte är duger till något eller någon? Eller att vi inte kan lära någon något? Eller att vi inte tror att någon bryr sig om oss? Oavsett så är det en lag som borde brännas på bål. Om man ska bränna en häxa så är det den.

 

 

Jag känner mycket. Ibland allt för mycket och allt för starkt. Någon enstaka gång kan jag själv bli rädd för dessa känslor. Jag kan inte kontrollera dem. De kommer som en orkan men utan några vindar som skvallrar om dess intåg och försvinner lika snabbt som de uppstod. Ibland lämnar de också en orkans förödelse bakom sig. Jag vill men kan inte kontrollera dem. Jag vill kunna känna lagom. Jag kan inte känna lagom, jag känner starkt. Höga toppar och djupa dalar som är svåra för andra att hantera. Svåra för mig också men eftersom det är jag som känner så vet jag mer om dessa känslor än någon annan vilket gör dem lättare att hantera.

 

Tro. Tro kan vara så mycket. Oftast handlar tro om religion eller icke religion. Och för det mesta är det också det som tro är för mig. Ibland kan tro också vara tron på mig sjäv eller andra men det är en svårare tro att hantera så den brukar jag lämna därhän. Jag tror på moder natur, på tomtar och vättar samt andar. Jag tror nästan lika starkt som jag känner och det beror på att jag behöver hitta en mening med det som sker. Det blir lättare för mig som känner mycket att hantera jobbiga saker genom att tänka att de har en mening. Att det är just den hemska händelsen som kommer att leda in mig på en stig jag annars inte skulle ha valt.

 

Hopp. Hoppet är det sista som lämnar människan brukar man säga och så är det också för mig. Jag slutar inte hoppas, däremot förväntar jag mig inte. Det är skillnad. Att sluta hoppas innebär att man ger upp och jag ger inte upp. Förväntningar däremot kan göra en så oerhört besviken. Även besvikelse känner jag stakt så jag förväntar mig inte så mycket.

 

Tro och hopp är känslor för mig helt enkelt Fast enkelt är det ju inte.