Vardagen just nu

Ja, snart är det dags för min mens att komma. Om den kommer när den ska vill säga. Vet ju inte hur det är med det nu efter den misslyckade ruvningen. Kom ägglossningen igång (jag fick ju aldrig lika starka streck som kontrollstrecket)? Jag känner inget. Förutom lite småkonstiga stickningar och annat i livmoder och äggledartrakterna. Ibland har jag fått för mig att jag har ont i svanken men det kan bero på att jag inte har tränat på ett tag och sen gick ut hårt eller att jag sitter fel. Det känns inget i brösten och jag har ingen mensvärk. Enligt en app ska jag ha mens på fredag och enligt en annan ska jag ha på lördag. Tänkte vara tuff å ta ett gravtest på lördag morgon om inte mensen har dykt upp. Om jag törs alltså. Jag vet ju hur ledsen jag kommer att bli om det är negativt.

 

Jag tänker att jag borde känna om jag är gravid. Den där känslan av att nu känns det minsann rätt, nu är jag gravid, det känner jag i hela kroppen. Nån sån känsla har jag inte. Inte alls. Men jag har ett hopp. Konstigt nog har jag ett hopp. Jag trodde inte att jag kunde hoppas så mycket så länge. Jag ger verkligen inte upp. Tänker hela tiden att det var denna gång det fungerade. Tänker så men känner att det inte fungerade. Vi får se vem som har rätt, tanken eller känslan.

 

Jag är verkligen ledsen över allt detta. Att det inte fungerar. Det dyker upp allt fler gravidmagar på facebook, allt fler bilder på nyfördda bebisar. Allt fler som berättar om deras graviditet bland folk man aldrig trodde skulle skaffa barn. Program som handlar om förlossningar. Människor i tunnelbanan med magar. Pappor som går med barnvagnar. Mammalediga kollegor som kommer och hälsar på. Gulliga syskonbarn som skickar "jag älskar dig" meddelanden. gravid och barnglädje överallt. Utom hos mig. Här är det graviditets och barnsorg.

 

En kompis till mig väntar barn. Hon hade inget sagt till oss andra i gänget trots att beräknad fördelse är i februari. En av kompisarna i gänget messade och kollade läget, fick veta om graviditeten och berättade för andra i vårt gäng men inte till mig. Jag undrar om det beror på att hon trodde att jag skulle bli ledsen eller om hon bara tänkte att jag och den gravida tjejen glidit ifrån varandra och att det var anledningen till att hon inte berättade för mig. Jag hoppas att de var det senare även om det också gör mig ledsen. Jag kan ju faktiskt fortfarande glädjas med andra även om jag känner sorg själv. Jag vill ju vara med, jag vill ju prata om det, jag vill vara en del av glädjen. Räkna inte bort mig i detta också, det räcker att vara den enda i gänget utan barn. Jag står tillräckligt utanför som det är.

Alltså, snacka om att jag har börjat bli som galningarna på familjeliv. Jag har ju alltid tyckt att de är lite desperata, känner efter för mycket och ber om råd hela tiden, överanalyserar allt. Jag är på väg att bli likadan själv. Sitter på jobbet och känner efter. Jag vet i och för sig inte om jag känner efter eller om det är så att jag bara känner och analyserar. Det sticker i livmodern eller om det är äggledarna. Det är pyttelite molvärk och allmänt något på gång där. Ibland känns det nästan som att jag håller på att få urinvägsinfektion fast uppe i magen så att säga. Öööö, hoppas verkligen inte att det är urinvägsinfektion! Sambon har fått streptokocker i underlivet. Skitskumt och ovanligt enligt läkaren. Tydligen är det vanligt att gravida kvinnor kan få det så risken att det är jag som har smittat honom under ivf-behandlingen är ju stor. Frågan är bara om jag själv går och bär på det utan att märka nåt? Det kanske är det som sticker och känns av? Fan, nu är jag ju där igen. I analyserandet. Jag skulle ju inte vara det. Jag skulle ju glida på och vara lagom avslappnad och obrydd.

 

I alla fall, vi sexar på. Hade sex igår och kommer att ha idag också även om jag tror att ägglossningen redan har varit. Jag chansar icke denna månad. Nu jäklar ska jag åtminstone ha känt att jag har gjort vad jag kan och kämpat för att bli gravid. Temperaturen låg på 36,79 grader i morse men då hade jag varit vaken ett tag i sängen. Jag tempar lite halvseriöst. Fast jag skulle ju inte tempa alls. Men nu gör jag det. Man har väl rätt att ändra sig.

 

Jag ger dock inte några råd om att slappna av och göra roliga saker under tiden man försöker bli gravid. När man försökt länge och om man levt efter rådet att slappna av och passa på att göra alla roliga saker nu medan man kan hade det inte funnits några roliga saker kvar att göra och man hade varit som en geléklump av all avslappning.

 

Jag har tråkigt och är spänd som en fiolsträng. Så länge har vi försökt.

Jag känner mig småhängig idag. Precis som jag gjorde under hela ruvartiden. Går säkert och bär på nåt skit. I alla fall. Vi har kört på som bara attan och har lyckats ha sex den 8:e, 12:e, 14:e, 16:e, 18-20:e och ska även så ha idag dvs den 22:a. Jag tror iof inte att jag har ägglossning fortfarande men jag vet inte. Sambon har åkt på nån förkylning som vägrar ge med sig. Det kan till och med vara så illa att han har dragit på sig en prostatit och måste äta antibiotika i ett par dagar. Han kämpar dock tappert på med sexet även om det inte blir det mest äventyrliga just nu.

 

Har kört stickor från testlagret men vilka skämt de är. Påminnelse till mig själv, aldrig köpa såna fler gånger. Det är många av stickorna som det ej blivit något av alls. Som varken visat test- eller kontrollstreck, det går inte bara tat kissa på dem utan jag måste ha en mugg att kissa i och sen doppa stickan i det och jag tycker aldrig att strecket blivit tillräckligt starkt. Det behöver ju å andra sidan inte vara testens fel utan jag kanske inte har haft någon ägglossning denna månad. Men jag har haft lite äggviteflytningar och jag tycker att det har känts som mensvärkar lite då och då just runt beräknad ägglossning. Tar tempen lite då och då men vid olika tider hela tiden så jag vet inte om det säger så mycket. Ligger runt 36.3-36.45 förutom idag då jag var uppe i 36,5. Fortfarande inte något jag skulle kalla en höjning, jag kanske låg vaken i sängen längre än de andra dagarna eller något annat.

 

Vi får se. Om jag kan ska jag försöka hålla mig borta från temperaturmätningar denna månad. Bara låta dagarna gå till det är mensdags. Och så klart hoppas att mensen inte kommer. Jag ska ta det lugnt med alkoholen under tiden också, inte dricka i onödan så att säga. Samtidigt ska jag absolut ta vin till mat och hänga med på aw:s. Jag vill inte låta detta påverka mitt liv så att jag har tråkigt tre av fyra veckor. Eller vänta det blir ju fyra veckor tråkigt eftersom jag har tråkigt och är ledsen när mensen kommer också. Bara för att jag inte kan bli gravid får jag inte bli tråkig. Eller ha tråkigt.

Livet rullar på. Ibland kommer en enorm saknad och sorg över en men för det mesta fortsätter allt som vanligt. Det är väl så livet. Man möter en motgång, tar sig ur den. Kanske inte starkare men ut kommer man. Och allt rullar på.

 

Har ännu inte haft ägglossning enligt stickor, inte heller enligt kropp. Om nu min kropp fungerar som den ska den här månaden. Enligt min app ska jag ha ägglossning imorgon. Då går den på en 30-dagars cykel. Jag vet ju dock inte hur jag ska räkna den här månaden. Inget är ju som det brukar vara. Att min cykel dessutom har hoppat lite precis innan IVF:en startade gör mig inte lugnare direkt. Sex varannan dag står på schemat i alla fall. Hela nästa vecka också. Eller tills mensen kommer är det nya budet nu. Jag har inget hopp om att bli naturligt gravid den här månaden heller men så länge jag försöker har jag i alla fall gjort vad jag kan. Det lugnar mig lite.

 

 

Inget händer. Eller jo, i lördags fick jag ett utbrott och tycker att mitt liv är så tråkigt och orättvist när jag inte har barn. Jag var ledsen. Ledsen på riktigt, jag har nog själv inte fattat att jag går och bär på så mycket ledsamhet utan har precis som min sambo tänkt att jag kommit över det hela och fortsatt som vanligt. Men så var tydligen inte fallet. Jag var förstås trött och hungrig när det small men ändå.

 

Annars jobbar vi på med barnskaffandet. Sambon har blivit sjuk så det är inte den mest romantiska tiden i sovrummet just nu men så länge vi får in lite spermier i mig så är vi nöjda. Och hittills har det fungerat, nytt försök i dag. Tar ägglossningsstickor och enligt dem har jag ännu inte ägglossning och det kan jag hålla med om, jag har inte de vanliga flytningarna och inte heller "mensvärken" som jag brukar ha när ägget släpper. Har börjar fota testen så att jag har något att jämföra med gällande stegringen.

 

Jag känner fortfarande lite stick i äggledare/livmoder men tänker att det nog är normalt efter en IVF-omgång. Vet ej om jag borde kolla upp det, det känns inte obehagligt eller ömt. Det luktar inte äckligt och jag har inga flytningar. Så det känns som att allt är som det ska.

 

Heja oss denna månad!

Ja, det rullar på livet. Just nu är det som mest hektiskt på jobbet men jag gillar när det är så. Dagarna går fort och är det något jag vill så är det att dagarna fram till ägglossning och nya försök ska gå fort. Fast nu hinner jag inte tänka på det så mycket, vilket ju är bra. Det är egentligen nu jag borde ha ruvat bara för att slippa tänka på att jag är en ruvare. Snacka om att kunna fylla huvudet med annat när det är stressigt på jobbet. Även om det säkert hade blivit svår att fokusera på jobbet under ruvningen hur mycket man än har att göra

 

I övrigt känner jag inte så mycket. Var ute och promenerade/joggade lite lätt i veckan och efter det kom det lite brunblandat blod i trosorna. Något gammalt som skakades ur nu när jag äntligen kan röra ordentligt på mig igen? Jag känner lite små stick då och då, sådana där som man inte riktigt vet om det är stick i livmoder/äggstockar eller om det är tarmarna som spökar. I vilket fall är det från och med idag jag ska börja ta ägglossningstest för att vara säker på att jag inte missar den. I morse var det dock ett misslyckat försök eller något fel på testet. Det kom inte upp något streck alls på stickan och kontrollstrecket var halvt. Tänkte att jag kör imorgon igen och låter denna dag vara. Jag känner mig lite svullen i brösten och kanske lite svullen om magen men inga flytningar som skulle kunna tas för ägglossningsflytningar. Jag brukar få rätt tydliga sådana men jag har ju inte tidigare varit ruvare, saker kan hända efter en sån grej.

 

Dagarna går som sagt. Jag läser tantsnusk för att ha något lättsamt att underhålla hjärnan med. Har varit nere ett par dagar men börjar så sakteliga återhämta mig i samband med att jag kan träna och jobba ordentligt.

 

Sambon bortrest idag, kommer imorgon och då drar också försöken igång på allvar. Han är helt med mig i att vi kör på även om vi inte alltid tycker att det är det roligaste att göra. Är man sjuk kör vi. Är man trött kör vi. Är man superbakis kör vi. Är man sur och ledsen kör vi. Är man jätteglad kör vi. Är man mer än lovligt kåt kör vi. Ja ni fattar vi kör helt enkelt och det är spännande igen!

Nu är mensen strax över och vi kan snart äntligen sätta igång att försöka igen. Jag har så svårt för dessa mellanveckor. Man kan inget göra annat än att gå och vänta. Under ägglossningen kan man i alla fall göra det som går att göra och sen kommer två veckor av väntan igen. Är det något jag verkligen får träna upp i denna process så är det mitt tålamod.

 

Det var en annorlunda mens det här. Det började ju med lite blod på lutinusstickan på ruvardag 12, dvs måndag 31 aug. Sen kom det lite blod den 1a sep och sen drog det igång ordentligt den 3 sep för att hålla i sig i tre dagar, sen har det knappt kommit något efter det. Jag räknar att min mens tog slut igår även om det kommer ytterst lite på pappret när jag torkar mig ibland. Testade med ägglossningssticka idag bara för att se hur långt från ägglossning jag är. Jag är så klart långt ifrån men fick ändå ett lite svagt streck så jag testar igen i slutet på veckan för att se om styrkan har ökat. Jag borde ha ägglossning den 14:e september om det stämmer någorlunda med menscykeln. Det vill säga om jag räknar den 3:e som mensstart, det är ju här det kluriga börjar. När startade egentligen min mens?

 

Den här omgången blir det regelbunden sex varannan dag med start lördag. Innan dess kan vi få ha det lite mysigt när vi känner för det och inte bara för att det ska bli något men efter lördag har vi inget val, då är det varannan dag som gäller i två veckors tid. Jag ser hur det ser ut i skrift och jag hör hur det låter men jag har inte ro att lämna något åt slumpen. Nu måste vi göra vad vi kan, jag orkar inte vänta längre.

 

Jag och sambon hade ett samtal som handlade om att jag inte känner att han längtar lika mycket. Han är ju så lugn och tar allt med ro medan jag väntar och blir alldeles galen av all väntan medan han sitter lugnt och spelar tv-spel eller håller på med sin musik. Hans dagar fortsätter ju som vanligt medan mina kantas av längtan. Han sa också en vettig sak och det var att han upplever det som att jag tar över sorgen, att jag förminskar hans känslor i det hela. Jag förstod det som att han upplevde det som att jag inte trodde att han var lika ledsen som jag att det inte blir något. Det är ju jättesvårt det här för jag uppfattar ju inte att han längtar. Han pratar ju aldrig om det, han tar inte reda på saker utan det blir ju jag som styr och ställer. Och jag är rädd att om inte jag gör det blir det inget. Jag har dock förstått att jag är rätt ensam i detta hemma hos oss så jag har inte tagit upp det på ett tag, jag får hitta någon annan att prata med eller något annat sätt att hantera detta på. Fan vad svårt det här ska vara alltså.

Jag var ju hos läkaren igår och kollade upp blåsljudet på hjärtat och om det var något annat fel. Läkaren kunde inte hitta något. Inget blåsljud, ingen hjärtklappning och inget annat som var konstigt. Hon tyckte dock att det kändes skumt med de olika ekg-beskeden jag hade fått så hon skulle remittera mig till en hjärtklinik där jag skulle få ta ett långtidsekg för att se om det är ok eller inte. Jag börjar dock mer och mer misstänka att jag var så stressad över IVF-situationen att jag startade igång det hela själv. Jag menar, nu är ju alla symptom borta och jag är kolugn. Ska bli skönt att komma igång med träningen igen. Passa på att träna lite och komma i form och må lite bättre.

Nu är första vardagen efter första IVF-försöket här. Det är skönt att vara lugn i kroppen, att inte gå och längta efter något och framförallt att inte gå och frukta något.

 

Blodet fortsätter komma, jag trodde att det skulle vara mer än det är men jag är tacksam över att det inte är några superstora mängder som kommer. Kanske min slemhinna inte hunnit bygga på sig så mycket? Den enda skillnaden är tycker jag mot en vanlig mens är att blodet är mer slemmigt än det varit tidigare. Anledningen till att jag har så bra koll på mitt blod är att jag använder menskopp. Jag rekommenderar verkligen menskopp, så skönt att slippa äckliga bindor och trosskydd och att slippa sätta in och dra ut tamponger hela tiden.

 

I övrigt så rullar det på. Jag har börjat sätta upp strategier över hur jag får bete mig vid vårt första FET. Inte läsa  bloggar (därför läser jag dem redan nu ;) ), inte söka så mycket information på nätet, fylla dagarna med saker att göra, kompisar att träffa, träning, filmer att kolla osv för att få dagarna att gå fortare. Det är det allra svåraste målet att nå. Få dagar att gå fort. Jag ska inte heller överanalysera alla mina symptom, känner jag så känner jag. Känner jag inte så känner jag inte. Däremot ska jag dokumentera alla symptom för att ha vid eventuell omgång två. Jag ska INTE berätta när jag gör mitt FET. Om mamma frågar så möjligtvis men inte någon annan. Det räcker med första omgången, det blir så jobbigt att behöva berätta resultatet sen.

 

Mest önskar jag att jag blir gravid på naturlig väg denna månad när vi försöker på egen hand. Jag ska vara noga med mina ägglossningstest, ha riktigt koll på när den är, jag ska tempa fram till ägglossningen inte efter, då kommer jag bara tolka det resultatet och oroa mig om jag får en dipp. Och vi får ha mer sex, även om vi inte är sugna just den dagen ska det vara sex. Inte roligt men just nu gör jag vad jag kan för att det ska fungera. Jag vill så gärna bli gravid och få en bebis. Jag är ledsen över att behöva se alla stora magar på stan, att se alla gulliga små bebisar på facebook/instagram/stan och att behöva känna den längtan jag känner. Usch denna längtan, aldrig har jag velat ha någonting så mycket som jag vill ah det nu. Värre har det blivit efter IVF-försöket. Vi var ju liksom så igång, så nära som vi inte varit tidigare. Jag var så taggad och så hoppfull, så förväntansfull.

Det var inte direkt någon överraskning när jag kissade på testet kl 5 i morse. Superblankt, det gick verkligen inte att se något. Det var vitare än vitt. Tomt helt enkelt. Blodet forsar också. Klarrött och klumpigt.

 

Sambon blev lite irriterad över att jag inte sagt att jag tagit testen och vad utfallet blev. Hur tänkte han nu? Jag har ju tagit två test tidigare som varit blanka där han har varit högst delaktig. Och jag har sagt att jag blöder jättemycket och att alla symptom på en graviditet är borta. Det vill säga jag har hela tiden från det att jag själv vetat hur det varit sagt att det inte blivit någon graviditet. Tydligen har han gått och haft en strimma hopp ändå. Jag fattar inte hur han tänkte där. Vi har ju pratat om att det inte blivit något, om hur jag mår och att jag är ledsen. Ändå har han gått och trott att det kanske funkat i alla fall. Det måste vara så skönt att kunna leva i den där villfarelsen, att allt är ok. Att man kan hoppas. Att slippa känna. Att slippa stressen. Att slippa överanalyserandet. Att slippa känna så jävla mycket hela tiden.

 

Så vad händer nu? Jo, nu väntar vi ut denna cykel och gör ett frysförsök i oktober. Om vi inte lyckats bli gravida själva nu i september då. Jag ger inte riktigt upp hoppet om det där att en dag kunna få barn på naturlig väg. Jag har laddat upp med en massa ägglossningstester. Både att ha för denna månad men sparar de dyra till nästa månads försök, då när det är extra superviktigt att jag vet att jag har min ägglossning så att vi kan stoppa in ägget ordentligt. Bara det inte blir någon av de dagarna jag är borta i oktober. Jag har två konferenser så klart. Jag prioriterar ju bebis så då får de stå åt sidan helt enkelt om vi skulle behöva träffas just de dagarna.

 

Ska i alla fall bli skönt att slippa hormonerna. Tydligen så har jag en relativ regelbunden menscykel så jag behöver inte ta några hormoner utan de stoppar in i min naturliga cykel som jag hoppas fortsätter att vara relativ regelbunden. Sen får vi hoppas på det bästa. Att vi också kan få bli gravida snart. Helst nu.

Idag verkar det som att blodet kommer på allvar. Jag hoppas det i alla fall så att detta mellanting kan försvinna. Lite mensvärkar har jag också. Och ledsen är jag speciellt när jag tänker på hur det hade kunnat gå. Och stressad blir jag, jag menar hur många månader till kommer det att ta innan vi har chans att bli gravida igen. Och hur fungerar det hela, tar vi först de från frysen och sen en ny omgång IVF eller hur fungerar det?

 

Mest känner jag mig stressad, ska det gå ytterligare ett år innan vi kan få bli gravida. Jag orkar inte med det. Jag vill så gärna ha ett barn, jag vill så väldigt gärna vara gravid. Jag vill så väldigt gärna vara en i den där klubben som förstår hur underbart det är med ett barn och som förstår den gränslösa kärleken man kan känna.

 

Jag kan inte njuta av att dricka vin, äta mögelostar och rått kött. Jag har gjort det under 20 månaders tid nu. Tänkt att jag ska njuta av dessa ting. Tillsammans med möjligheten att bara lägga mig och kolla en film eller läsa en bok när jag kommer hem. Koppla av, göra vad man vill när man känner för det. Ni vet det där som de som har barn ser som värsta lyxen. Men det jag bara just nu ser som ett hån. Passa på att utnyttja stadens kulturutbud! Ååå vilken lyx ni har som bara kan gå hem och rå om varandra! Nä, det är ingen lyx, det är en sorg.

 

Imorgon ska jag meddela min sorg till de som fått vara med på denna resa. Det kommer också att bli en jobbig del. Jag tror inte att jag kommer att vara lika öppen med nästa försök. Jag orkar inte det. Jag behöver alla tummar hållna för mig och oss men jag blir stressad av att det är fler än jag som vet om att det misslyckas. Som om det inte redan är nog med misslyckande att vi inte ens kan få barn på naturlig väg.

 

Jag är less på att misslyckas. Jag är less på att hoppas varje månad. Jag är less helt enkelt.

Jag fortsätter skriva om mina symptom och känslor trots att det inte blir någon graviditet denna gång. Om inte annat så är det bra för min egen skull att dokumentera så att jag kan gå tillbaka och jämföra med nästa behandling.

 

Det kommer lite rosa/brunt i trosskyddet blandat med Lutinus men inget när jag torkar mig. Självklart kommer det också när jag för upp Lutinusen. Ingen ren blödning ännu även om det kändes så när jag vaknade i natt, det var mest svett. Jag steg upp och kissade runt 4-snåret och passade då på att kissa på en sticka för att få mig att ge upp det sista hoppet. Då var det åtminstone morgonurin jag testade med. Det var lika blankt som igår eftermiddag. Jag har sörjt nu (även om jag är långt ifrån klar) och på något sätt känner jag mig lugnare trots att det inte blev som jag ville att det skulle bli. Nu kan jag fokusera på annat igen. 99% av min hjärna tas inte upp av min eventuella graviditet.

 

Jag har stickningar i mage och ibland drar det ut mot ljumskarna och ländryggen. Det är inte mensvärkar mer stick blandat med lite värk eller hur man nu ska förklara det. Temperaturen låg på 36,84 i morse vilket är högt för att vara mig men å andra sidan har jag ju känt mig hängig senaste veckan. Brösten är fortfarande svullna men inte ömma alls, jag ska trycka till riktigt hårt för att det ska kännas något.

 

I övrigt känns det mycket bättre idag än vad det gjorde igår. Jag är ledsen så klart och jag önskar ju inget hellre än att det skulle fungera men nu är det som det är och jag väntar till den officiella testdagen som är på torsdag om två dagar. Sen ringer jag till kliniken och kollar hur vi går vidare härifrån. Sen får jag och sambon diskutera hur vi vill göra. Ska vi ta en månad att försöka själv på? Ska vi köra med ett FET? Ska vi köra en helt ny behandling men sprutor och hela köret igen (minst lockande alternativet nu)?

 

Vi reser ju bort i november och då känner jag att vi kanske inte hinner passa ev. tider som ska passas med UL och annat så den månaden blir nog ett försök på egen hand. Samma sak i december, jag reser ju hem till föräldrarna två dagar innan jul och är inte tillbaka förrän i början på januari, det kanske också blir ett försök på egen hand (är kliniken ens öppen mellandagarna?). Beroende på hur min ägglossning ser ut nu efter detta. Förhoppningsvis kommer allt igång som det ska och vi kan köra på direkt. Jag känner stress över att missa månader, jag vill ju att detta ska fungera så fort som möjligt. jag har inte lust, ro, tid, vilja, tålamod nog att vänta månader på att något ska hända! Nä, nu skenar jag iväg igen. Ta det lugnt och vänta in torsdagen och det besked som de förhoppningsvis ger oss. De borde ju har ett förslag på hur de tycker att vi ska gå vidare nu, eller hur?. Tänk om det är fullt på kliniken och vi måste vänta länge på vår nästa tur?!