Vardagen just nu

Det har inte kommit något blödning än och jag kanske slappnar av lite mer än vad jag kunnat göra tidigare. Jag är dock långt ifrån lugn, så fort det känns något blir jag hispig. På måndag är det dags för ultraljudet och jag är livrädd att det inte ska slå något hjärta när vi äntligen får kolla att allt är ok. Nu har det ju gått så pass många veckor att man har börjat förstå och vänja sig vid att man faktiskt är gravid. Jag ska inte ens börja tänka på hur det kommer att bli om jag inte är gravid. Hemska tanke.

 

Annars känns kroppen nästan som vanligt. Förutom uppsvälld mage, gasig och svårt att göra nummer två. Jag är sugen att gå på toaletten men det kommer inget när jag väl är där. Har börjat träna så smått också. Lite egen träning på jobbets gym i måndags och sen var jag på spinning igår. Vågar dock inte ta ut mig helt eftersom jag är orolig att det ska påverka något (fast jag vet att det inte gör det). Just nu gör jag allt jag kan för att det ska gå vägen. Då får jag offra lite tuff träning och ta det lite lugnare istället, huvudsaken är ju att jag rör på mig och äter ok. Jo, jag går ju på toa säkert en gång i timmen också men det är å andra sidan inget ovanligt. Det gjorde jag ju nästan innan graviditeten också. Illamåendet börjar bli bättre vilket jag nu bara oroar mig för, betyder det att inte allt är som det ska? Kanske har embryot dött? Lite mer hunger än vanligt tror jag men det kan vara ren inbillning.

 

Längtar till måndag samtidigt som jag fasar lite för den dagen också. Låt det bara gå bra, låt det vara ett hjärta som slår där inne.

Vi är fortfarande gravida! Helt fantastiskt och helt ofattbart! Varken jag eller sambon vågar riktigt tro på det än och minsta lilla värk eller flytning tar vi (läs jag) som att det är kört.

 

Vi har varit på semester i 10 dagar. Det var välbehövligt och trevligt. Jag har mått ok hela resan. Morgonillamående en stund och ingen direkt matlust och nu när jag tänker tillbaka på alla den sockriga och feta maten som vi åt där mår jag också lite illa. Resan dit gick bra, det var en lång resa och ingen av oss kunde somna. Jag trodde mitt under flygningen att jag hade fått en blödning och både jag och sambon satt med tårar tills jag insåg att det bara var flytningar.

 

Flytningar är förresten något jag har en hel del av. Det är såna där lagom krämiga saker, jag trodde att de skulle vara med äggviteflytningar men tydligen inte. Mina bröst är ömma, inte onda men ömma och lite större. Jag känner fortfarande av magen lite då och då, det sticker och drar lite men det mensvärksliknande är borta. Jag mår illa på morgonen och ibland på eftermiddag kväll. Idag spydde jag för första gången när jag kom till jobbet och insåg att jag inte kan vänta med att äta frukost utan måste äta direkt på morgonen. Problemet är ju att jag inte har någon matlust på morgonen så jag får försöka fixa något gott drickbart.

 

Var på inskrivningssamtal hos barnmorskan igår. Det kändes bra även om vi bara pratade lite om hur jag känner nu, träningsvanor, matvanor och alkoholvanor. Nästa besök är den 14 december och då är det lite rundvisning, ultraljud, provtagning och vi måste också ta reda på om och vad vi vill göra för typ av fosterdiagnostik. Måste läsa på lite mer om det för att kunna ta ett beslut.

 

Det är spännande tider nu och jag längtar till den 30 och vårt första ultraljud så  att jag kan se ett hjärta slå, kanske blir det lite mer verklig då.

Det verkar som att mensen håller sig borta än så länge. Jag räknade lite fel igår, jag var ju bara på ruvardag 11 inte 12. Idag är dagen då mensen kom förra gången. Jag är livrädd att den ska komma igen och springer på toa hela tiden. Brösten börjar möjligtvis att ömma lite mer än de gjort tidigare men inte så att de stör. Inga regelrätta mensvärkar men det sticker och drar lite då och då. Idag är jag dessutom lite svullen vilket gör att jag oroar mig ännu mer för mens eftersom jag brukar bli svullen innan mens.

 

Ska bli så skönt att ta det sista graviditetstestet imorgon för att se om jag fortfarande är gravid och sen ringa in resultatet till kliniken. Kanske kan jag få hjälp att räkna ut antal veckor också, just nu räknar jag som att jag har en vanlig graviditet och tar sista mensens första dag i min beräkning vilket gör att jag i så fall är i v 4+4.  Är jag fortfarande gravid imorgon ska jag genast ringa in till en mvc för att få en tid  till det stället jag vill ha.

 

Undra om de här tankarna kring om man fortfarande är gravid någonsin kommer att försvinna? Jag hoppas verkligen det för det är en stress att inte våga tro.

Jag är fortfarande gravid som tur är. Det kom inget blod, det bara kändes så. Jag tog ett nytt graviditetstest på lördagen bara för att kolla att det fortfarande inte var någon mens på gång. Strecket hade blivit starkare än det var i torsdags! Varken jag eller sambon tror dock att detta är sant fortfarande, vi törs inte riktigt hoppas. och jag är försiktig med träning och annat. Precis som jag inte ville att jag skulle bli. Jag tänker dock att det släpper allt eftersom tiden går och den officiella testdagen har varit, då är det väl ännu lite säkrare i lalla fall va?

 

Jag är på ruvardag 11 idag. Om jag inte mins fel var det på ruvardag 12 som mensen kom igång förra gången. Jag skulle vilja ta ett graviditetstest idag bara för att kolla så att jag verkligen är gravid fortfarande. Jag känner ju mig totalt ogravid. Det enda är att jag har en känsla av att jag håller på att bli sjuk och att jag har lite ont på vänster sida av ryggen. Jag väntar dock till onsdag morgon innan jag tar klinikens test och ringer in svaret. Förhoppningsvis är det fortfarande positivt då och ingen mens... Jobbiga dagar de här också, dock inte på långa väga lika jobbigs som ruvartiden så det har helt klart varit värt att ta ett tidigt test för mig. Annars hade jag nog suttit här med hjärtklappning och ännu värre stress i kroppen.

Det kan inte vara sant, kommer det blod idag? Jag tyckte att det kändes som att menen kom när jag kom till jobbet idag. Sprang snabbt in på toa och torkade mig. Inget på pappret i alla fall. Eftersom jag är jag kunde jag ju inte låta bli att sticka in ett finger för att känna efter. Torkade av på pappret och var det inte lite gulaktigt? Inte helt som blod men nästan som att blodet tänker komma. Jag orkar inte det, inte när jag för första gången sen våra 21 månaders försök har fått ett plus på stickan. Jag vägrar låta blodet komma, jag vägrar låta detta bli en icke graviditet.

 

Givetvis hann jag berätta för mamma igår, jag borde inte ha gjort det, tänk om allt skiter sig nu. Kan jag bara inte få veta om det tänker bli nåt eller inte? Säkert jinxade jag allt genom att berätta igår. Och mamma skulle givetvis säga till pappa men sen sa jag att det är stopp, jag vill inte berätta för någon mer innan jag vet om det verkligen är något där. Jag satta i alla fall in ett trosskydd bara för att få se vad det är som kommer ut, är det blodblandat eller inbillar jag mig bara? Snälla låt det inte vara blodblandat, låt detta bli min månad av glädje!

Jag kunde inte hålla mig. Kände paniken komma. Klockan blev nio. Apoteket öppnade, jag sprang ner och köpte ett tvåpack test för att jag skulle ha ett extra att ta i helgen eftersom det jag kissade på nu inte skulle visa nåt. Men det visade två streck och det ganska snabbt (innan minuten i alla fall).

 

Jag känner mig inte gravid alls. Jag känner bara någon odefinierbar känsla i magen och brösten men inget som skulle kunna tas för en graviditet. Absolut inte. Och just därför känner jag mig orolig, det kanske hade varit bättre att inget veta så här tidigt. Nu oroar jag mig bara för att det inte ska visa något på själva testdagen.

 

Jag mådde lite illa igår kväll efter maten, tog förgivet att det var ett symptom på att mensen skulle komma eller att jag bara inbillade mig. Jag har ju mått illa tidigare och då har det inte varit något.

 

Jag kan inte tro att det är sant. Tänk om det inte är sant? Tänk om det inte fortsätter vara sant?

I dag känns det kört. Jag tror inte att det blir något denna gång heller. Jag tror inte att mensen kommer idag, däremot tror jag att den kommer imorgon. Jag har börjar gå lite åt det desperata hållet nu. Känner efter om tappen är hård eller mjuk fast jag egentligen inte ens vet om det är min tapp jag känner. Jag analyserar flytningarna jag har som är vattniga/blandat med mjölkiga och jag har börjar googla lite smått. Just det, jag tog tempen i morse också 36,86.

 

Nu börjar den riktigt jobbiga tiden, det är så nära men ändå så långt borta. 6 dagar kvar innan jag har testdag. Mens vilken dag som helst enligt kalendern. Inte ett dugg ömma bröst, mensvärkar. Nä, jag måste hitta på något som lugnar ner mig. Tänkte prova yoga i morse men när jag kommer dit är det inställt. Fördelen var i alla fall att jag var på jobbet tidigt, då kan jag gå hem tidigt. Hemma kan jag alltid sysselsätta mig med något som inte innebär att vara nära en dator som lockar mig till googlande. Ska passa på att fixa lite inför resan som vi åker på om en vecka. Ladda hem lite böcker till läsplattan, kolla vilka filmer som kan föras över på paddan och  fundera på kläder att ha med. Kanske till och med passa på att växla pengar. Ni vet, sysselsätta sig för att inte hinna tänka och känna efter så förbaskat mycket.

Mensvärkarna fortsätter att komma och gå hela dagen igår och lite nu på morgonen. Just nu har jag en känsla av håll på och lite ont i svanken på vänster sida. Brösten känns av men är inte ömma när jag trycker på dem. Magen känns lite svullen och tempen låg på 36,86. Jag vet att jag inte skulle ta tempen man jag pallade inte trycket eftersom det känns som om mensen kommer när som helst. Nu vet jag i alla fall att den inte kommer idag eftersom min temp brukar sjunka samma dag som mensen kommer. Spottings är ej inräknat i temperatursänkning. Spottings visste jag inte ens att jag hade innan jag körde på lutinus och upptäckte att pinnen var rosa.

 

I övrigt rullar det på, dagarana går väldigt mycket fortare än förra gången. Hjärtklappningen jag fruktat har inte kommit men jag märker att jag är uppvarvad. I natt drömde jag att jag hade mycket flytningar (som jag hade sist jag var gravid) och att jag då kände en lättnad över att sannolikheten att graviditeten hade tagit sig denna gång. Det var jobbigt att vakna efter den drömmen eftersom jag ju hade känslan av att det kanske gått vägen och sen upptäckte att jag ju inte alls hade några sådana flytningar utan att allt bara hade varit en dröm. Hellre det än en bloddröm i alla fall.

 

Imorgon är mensdag enligt kalender. Det kommer att bli en av de mest fruktade dagarna denna period. Hoppas att inte hjärtklappningen drar igång med den. Jag har i alla fall lyckats hålla mig helt borta från familjeliv (ååå, nu påminde jag ju mig själv om hur bra det är att var ainne på FL och läsa runt....) denna gång och från googling. Det enda jag försökt googla fram är om det var rimligt att min blastocyst jag fick tillbaka möjligtvis hade kunnat fästa lite redan på dag 2 eftersom jag hade de kraftigaste mensvärkarna då. Det hade kunnat vara möjligt eftersom min bastocyst hade börjat kläckas då de satte in den i mig. Nu får vi hoppas att de är sådana mensväkar jag känner av och inte vanliga mensvärkar.

Mensvärkar som kommer och går. Hela kvällen igår på ruvardag 4 och det har fortsatt nu under morgonen på dag 5. Jag börjar känna hopplöshet och oro. Ska det inte fungera denna gång heller? Springer in på toa och kollar om den har kommit men inget händer. Ska den dra igång tycker jag att den ska göra det nu så att jag slipper denna pina.

 

Stack upp ett finger i  morse för att kolla om det fanns spottings där långt inne men det som kom ut var helt vitt så jag hoppas att det forsätter så resten av tiden också. Annars har jag inga symptom idag heller. Möjligtvis att brösten är lite mer ömma men det ska till att trycka hårt på dem för att det ska upptäckas.

 

Jag har bestämt mig för att jag får ta tempen på fredag om inte mensen kommer innan dess. Beräknad mens är på torsdag 29:e. Jag fasar och längtar till den dagen. Fasar för att mensen ska komma och längtat till att dagen ska vara förbi, då är det ett delmål som klarats av. Sen har jag de 10 dagarna när jag började få blödningar sist, det är nästa milstolpe. Sen är det ju testdagen som det är en vecka kvar till.

 

Och nu kom mensvärkarna tillbaka... Nä lika bra att dra igång med jobbet ordentligt så att jag inte har så mycket tid på mig att tänka på dessa tråkigheter.

 

Jaha, dagarna går och känns mycket bättre än förra gången jag ruvade. Jag är inte lika hetsig, kroppen är inte riktigt uppe i samma varv. Jag håller mig borta från familjeliv, google och bloggar. Jag har bara tagit tempen  en gång och jag försöker att inte känna efter hur kroppen känns hela tiden. Jag vet ju ändå inte om det bara är jag som söker symptom eller om de verkligen finns där. Jag har inte heller berättat för någon att jag nu går och ruvar. Jag vill hålla det för mig själv, för att slippa förväntningar och hopp från andra. Lite skrockfull är jag där också på något sätt har jag fått för mig att om jag inte berättar så kommer det att ta sig och då kan jag istället bara berätta den glada nyheten att jag blivit gravid.

 

RD 1. En blödning. Hur kan den komma redan?! Läkaren sa dock att jag har en trång någonting (lyssnade inte så noga, jag var så fokuserad på att jag hade en liten den i livmodern nu) och att det fanns en möjlighet att jag kunde blöda lite efter insättningen. Jag trodde honom inte eftersom jag ju inte hade gjort det första gången och jag blödde inte heller på själva insättningsdagen. Jag var förvånansvärt lugn trots blodet, förnuftet sa mig att det inte kan vara mensen som kommer redan eftersom det är en vecka till dess att den ska komma, så tidig har aldrig min mens varit, den är snarare sen om den inte är punktlig. Jag gick ut och käkade middag med kompisar på kvällen en massa god vegetarisk mat. Drack en alkoholfri öl och sen lemonad till maten. Efteråt gick vi och drack drinkar, jag fick en väldigt god alkoholfri drink. Dagen gick relativ fort och jag var nöjd.

 

På RD 2 hade jag lätta mensvärkar på eftermiddagen och det kändes vid ett par tillfällen som att mensen hade kommit. Det hade den dock inte och jag fortsatte som vanligt. Var på releasefest för skivan "Acid på svenska" och diggade lite synth. Åt hamburgare (som inte var helt genomstekt) tog en timmes promenad och drack en alkoholfri öl. Det var överlag en väldigt bra dag som gick fort. Jag gillar dagar som går fort!

 

RD 3 var en helt vanlig dag. Kan inte komma ihåg att jag hade några mensvärkar, det stack möjligtvis till lite då men det kan vara en efterkonstruktion. Klockan ställdes om och jag vaknade supertidigt men ändå utvilad. Tog en morgonhandling (ett måste hädanefter, så lugnt och skönt i affären!) och väckte sambon  när jag kom hem. Vi käkade frukost, kollade gamla semesterbilder, tittade på reprisen av så mycket bättre och gick sedan på en 45 minuters promenad. Var trött och grinig på eftermiddagen, freakade ut på sambon för en liten skitsak och lade mig under täcket och tyckte synd om mig själv en stund. Sen var det bara att ta sig i kragen och gå på middag hos svärföräldrarna. Vi åt supergod mat och åkte väldigt mätta därifrån. Serverades vin till maten och eftersom vi inte har sagt något om våra försök till dem fick sambon ställa upp på mitt vin också. Dagen gick fort den också.  Det är det jag gillar bäst med helgerna, de går så fantastiskt fort!

 

På natten till RD 4 tyckte jag att mina bröst började ömma lite. Jag kände dem hela natten men när jag tar på dem så är de inte ömma alls. Jag tycker dock fortfarande att de känns av, men det är just en känsla. Tar jag på dem är de inte ömma, det är mer som att de KÄNNS ömma. Svårt att förklara vilket betyder att jag mycket väl kanske bara inbillar mig. Jobbdagar fem dagar framåt nu alltså, hoppas att de också går fort. De brukar inte försvinna lika snabbt som helgerna gör, typiskt att det är så många vardagar och så få helgdagar.

Många ettor idag.  Så känns det också lite faktiskt, att vi nu börjar om. Börjar om med att hoppas. vänta och längta.

 

Det gick bra på insättningen igår i alla fall. Jättetrevlig barnmorska och labbpersonal. Läkaren är det inget fel på heller, han träffar man bara en kort stund och han är mer för att bara göra sitt jobb än att småtjattra. Blastocysten vi fick hade redan börjats kläcka vilket betyder att om den fäster kommer den att fästa inom några dagar, det vill säga lite fortare än annars. Det ska dock tydligen inte gå att mäta hormonet i kroppen tidigare ändå, inte ta ett tidigare graviditetstest med andra ord. Testdagen är den 4 november. Om jag kan hålla mig relativt lugn kommer jag att vänta till dess, kan jag inte ta det lugnt kommer jag att testa tidigare, allt för att inte skapa den hjärtklappning jag hade sist.

 

Jag anmälde ju mitt intresse för att vara med i en lutinustudie där de skulle kolla om användandet av lutinus kunde leda till att insättningar i ostimulerade cykler kunde öka möjligheten till graviditet. Det lottades om man skulle få lutinus eller ej. Jag var helt inställd på att jag skulle få lutinus men jag blev utan. Så nu kör jag i en helt ostimulerad cykel, inga tillsatta hormoner alls, bara mina egna. Förhoppningsvis räcker det. Förhoppningsvis gör det att jag kan känna på min kropp om den är gravid eller inte. Lutinus kan lura en lite och kan också göra att mensen kommer senare än beräknat.

 

Jag hoppas på ont i brösten, äggviteflytningar och en rejäl mensvärk om ett par dagar. För så var det den gången jag blev naturligt gravid. Då hade jag rejäla flytningar ett par dagar, brösten blev stora och tunga och jag hade jätteont den dagen som ägget måste ha fäst. Nu har jag ju i och för sig ingen aning om det blir likadant när jag inte blivit gravid på naturlig väg, det spelar kanske roll. Det är ju också så att graviditeter kan vara jätteolika så jag har ingen aning om hur det kommer att bli. Jag tempade i morse men funderar på att sluta göra det också, det blir nog bara ett stressmoment om det skulle vara så att tempen skulle gå ner någon dag eller förändra helt. Jag måste hålla mig borta från allt som kan stressa upp mig nu.

 

Ja, nu är det bara att vänta i 11 dagar till (egentligen 12 eftersom denna dag just har börjat...). Må dessa dagar bara flyga förbi!

Snart är det dags. Och igår kväll slog det mig att det ju inte alls är säkert att blastocysten kommer att överleva upptiningen. Hjälp! Än så länge inget telefonsamtal om att den inte klarat det, å andra sidan vet jag inte hur långt innan de tar fram den för tining, den kanske fortfarande ligger tryggt i frysen. Nu börjar jag faktiskt bli lite nervös, och lite vidskeplig. Tidigare gånger har jag försökt sitta på samma plats på tåget varje gång jag åkt, alltid ta en Metro för att läsa på tåget. Det ska jag inte göra denna gång, det hjälpte ju inte (konstigt va?).

 

Jag har valt att flexa hela eftermiddagen idag. Bara ta det lite lugnt efteråt och passa på att handla lite halloweengrejs till syskonbarnen som en liten present. Ligga och kolla film, läsa lite  och fixa till det lite hemma. Om jag får göra det vill säga, de kanske vill att man ska ta det jättelugnt efter en insättning. Det verkar vara lite olika bud gällande det på internet. En del  av Familjelivsgalningarna påstår att man knappt för röra sig alls i en månad och knappt sen heller genom hela graviditeten vilket jag ju fattar är fel men frågan är hur mycket jag får röra mig. Träna som vanligt? Lugna promenader? Styrketräning? Det är ju ett av mina intressen och ett bra sätt att släppa tankarna så jag hoppas verkligen att de inte tar bort träningen för mig dessa två jobbiga veckor innan testdagen.

 

Å nej, nu blev jag nervös och förväntansfull! Jag som hoppasdes att jag kunde vara kolugn och bara glida in på kliniken utan förväntningar och hoppfullhet.

Imorgon torsdag kl. 13.30 kör vi vårt första frysförsök på IVF-omgång 1. Jag hoppas så klart att det ska bli det sista försöket också. Jag vill så gärna att det ska funka. Men jag har också nu den hårda vägen lärt mig att inte hoppas för mycket eftersom det verkar göra mig stressad som tusan (har hjärtklappningen i färskt minne). Nu gäller det bara att sysselsätta sig under väntan. Jag gillar helger, då kan jag fly in i böckernas och filmernas värld och stänga ute min egen. Vardagarna är lite svårare på det sättet, jag sitter ju vid en dator hela tiden och läser på. Ska bara "kolla lite" och se vilka symptom andra har haft, hur deras ruvning har gått med mera. Jobbar kanske en timme innan det är dags att kolla om någon har uppdaterat facebook med nån falsk förhoppning och sen jobba lite till tills jag kommer på att jag ju inte har kollat internet på säkert en timme och passar på att ta en kopp te och uppdatera mig igen. Man vet ju aldrig, kanske har nån känt exakt samma sak som jag känner nu och då varit gravid! Ja ungefär så såg det ut förra ruvningen och dit vill jag ju inte igen. Tyvärr ser det tomt it i kalendern gällande distraherande möten i nästa vecka...

 

Jag känner mig dock mycket lugnare denna gång. Det är mer som att jag bara väntar på att få sätta in blastocysten och sen fortsätta leva som vanligt minus alkohol, ostar och rått kött då. Jag hoppas verkligen att jag kan göra det också. Inte tänka och känna så förbannat mycket bara glida runt och vara glad och hoppas lagom mycket. Tyvärr är jag väldigt sällan lagom. Och jag har ett stort kontrollbehov vilket ju är jobbigt eftersom jag inte kan kontrollera detta och mina känslor kring det.

 

Jag har efter en herrans massa googlande upptäckt att väldigt många döper sina embryon och blastocyster. Jag är lite mera inne på att kalla den för den. Men det kanske låter hårt och opersonligt men för mig är det ju bara en den än så länge och den kommer att bara vara en den fram till dess att den väljer att stanna kvar, då blir det ju något helt annat. Vad vet jag inte, men det känns fel med pyret, flingan, blåbäret och allt vad de nu kan tänkas kallas. Fast antagligen blir jag väl värst av alla och kallar den för hjärtegryn, smulan eller något annat bara för att jag blir så jäkla glad över att den valt att stanna och att jag äntligen få ett plus på stickan.

 

 

Idag var jag på ultraljud inför vårt första frysförsök. Det såg bra ut, jag hade en äggblåsa till höger som de trodde kunde vara klar att släppa till på torsdag. det vill säga har jag mest troligt ägglossning på torsdag. Det innebär att vi kommer att hinna sätta in ett ägg den här månaden. I nästa veckas onsdag trodde barnmorskan. Jag ska börja testa med stickor imorgon. Förhoppningsvis sköter sig min kropp som den ska och ägglossningen kommer. Jag är fortfarande lite rädd att den ska komma så olägligt att vi inte kan stoppa in embryot efter sex dagar för att det råkar vara en helgdag. Barnmorskan var i alla fall lugn med detta och sa att det behövde jag inte oroa mig för, vi kommer att ha insättning nästa vecka.

 

Vi hade som sagt tre i frysen, alla frysta efter sex dagar. De kommer att tina upp ett inför återföringen. Skulle inte det klara sig tinar de upp ett till. Barnmorskan sa att det är 97% chans att blastocysten (sexdagars embryo) klarar upptiningen. Tydligen är det starka rackare när de har frysts ner efter sex dagar, hon påstod till och med att de hade en bra andel som blev gravida efter frysförsök och tyckte att jag kunde hoppas på denna gång. Om allt går som det ska har jag alltså en liten grej i mig igen nästa vecka. Känns roligt och oroligt på samma gång.

 

Jag kommer ihåg hur himla jobbigt, rent ut sagt vidrigt, det var att hoppas och vänta. Jag ska verkligen försöka att bara vänta denna gång. Hålla mig borta från alla bloggar och familjeliv. Hitta på saker som får mig att glömma. Jag vill inte stressa upp mig så pass att jag åker på den där hjärtklappningen igen. Det var jobbigt på alla sätt och vis.

 

Jag ska vara med i studien där Lutinus ska provas även i ostimulerad cykel för att se om det ökar chanserna  till att det ska bli en graviditet och att den graviditeten ska hålla i sig till dess att bebisen ska ut. Just nu gör jag allt för att stärka mina chanser till en graviditet och för att hjälpa andra som är i samma situation som mig. Tänk om det skulle vara så att studien visar att chanserna ökar, det vore ju guld värt för alla som är i min situation.

 

Nu är det snart inte vardagar längre utan ruvardagar. Hemska dagar!

Nu är det en så där tråkig mellandag. Inget kan man göra annat än vänta på ägglossning. Denna månad kör vi ett FET, frozen embryo transfer. Jag ska på ultraljud den 12:e, det är min dag 10 för att se hur äggblåsorna ser ut och för att på ett säkrare sätt säga när jag har ägglossning. Nu tar jag inga risker alls, alla hjälpmedel jag kan få för att bli gravid tar jag.

 

När jag ringde och bokade tid frågade barnmorskan mig om jag kunde tänka mig att vara med i en studie där man ger lutinus även i ostimulerad cykel för att se om det ger någon verkan. Självklart ställer jag upp, jag menar kan jag hjälpa till at ge människor en större chans att bli gravida och få behålla sitt barn så är det något jag absolut ska göra. Jag vet ju själv hur jävligt det är att inte kunna få barn. Det gör ju heller ingen skada att ge lite extra hjälp till kroppen, om det nu är extra hjälp. Farligt är det i alla fall inte.

 

Annars är längtan lika stor som vanligt. Det sköna med den är att den i alla fall inte växer som det verkar nu. Den ligger stadigt på en längtajättemycketsåattdetgörontnivå.

Idag kommer mensen. Det känns i hela kroppen och jag tycker också att flytningarna har ändrat färg. Så är det mens den här månaden också. Trots sex varannan och varje dag i två veckors tid. Jag kan för allt i världen inte tro att vi även denna månad inte prickade in ägglossningen. Nu blir det ett FET (frozen embryo transfer) i oktober. Stressen lägger sig på mig. Kommer året vara slut innan vi är gravida? Jag blir galen. Jag blir ledsen. Jag blir tokig av allt det här. Extra hemskt är det när jag vet att jag blev så stressad förra insättningen. Hela kroppen blev ju alldeles konstig och ruvardagarna var ren tortyr. Hur ska jag klara det en gång till, dessutom i en av de tråkigaset månaderna på året. Bara det att alla dagar har förlorat sin glans just nu.

 

Det är så mycket som känns så ledsamt nu. Jag blir berörd av småsaker, jag blir ledsen så fort det går mig emot och allt känns bara så fel. För att ta två exempel. Kusin ska gifta sig. Båda mina systrar samt mamma och pappa har fått inbjudan, jag har inte fått någon. Hur kan man bjuda två av tre eller fyra av fem? Jag hade hoppats på att vara gravid och ändå inte kunna flyga men nu är det ju inte så. Vi hinner till bröllopet i god tid vad det verkar också. Men vi är ju inte bjudna.

 

Kompis skriver blogginlägg som handlar om att livet innan och utan barn är innehållslöst och innebär att man inte gör något av värde. Just så. Då fick man det i ansiktet också. Inget av värde händer i mitt liv. Men hur ska jag kunna veta det, jag har ju aldrig haft barn och då får jag ju inte ha åsikter i frågan. Jag vet inte hur barn riktigt lyser upp din tillvaro men sina små roliga felsägningar och mysiga kramar vi läggdags. De förgyller ju allas vardag med sina skrik på tunnelbanan i rusningstrafik, sitt tjatter under bion eller sitt gnäll i affären. men vad vet jag om det, jag har ju inga barn. När jag får egna kommer jag att förstå. Bara då förstår jag att barn gnäller och att det får man tåla och bara då får jag ha åsikter. Innan dess räknas inte det jag tycker. Innan dess vet jag inte vad en alldeles varm och gosig kärleksförklaring med en tillhörande kram från ett barn man älskar över allt annat betyder. Innan dess vet JAG inte.

 

Jag vet om att mitt liv just nu saknar en dimension. Jag är inte hel. Min sambo är inte hel. Vi är inte hela ihop. en del saknas. En del som varje månad med mens växer sig större.

Ja, snart är det dags för min mens att komma. Om den kommer när den ska vill säga. Vet ju inte hur det är med det nu efter den misslyckade ruvningen. Kom ägglossningen igång (jag fick ju aldrig lika starka streck som kontrollstrecket)? Jag känner inget. Förutom lite småkonstiga stickningar och annat i livmoder och äggledartrakterna. Ibland har jag fått för mig att jag har ont i svanken men det kan bero på att jag inte har tränat på ett tag och sen gick ut hårt eller att jag sitter fel. Det känns inget i brösten och jag har ingen mensvärk. Enligt en app ska jag ha mens på fredag och enligt en annan ska jag ha på lördag. Tänkte vara tuff å ta ett gravtest på lördag morgon om inte mensen har dykt upp. Om jag törs alltså. Jag vet ju hur ledsen jag kommer att bli om det är negativt.

 

Jag tänker att jag borde känna om jag är gravid. Den där känslan av att nu känns det minsann rätt, nu är jag gravid, det känner jag i hela kroppen. Nån sån känsla har jag inte. Inte alls. Men jag har ett hopp. Konstigt nog har jag ett hopp. Jag trodde inte att jag kunde hoppas så mycket så länge. Jag ger verkligen inte upp. Tänker hela tiden att det var denna gång det fungerade. Tänker så men känner att det inte fungerade. Vi får se vem som har rätt, tanken eller känslan.

 

Jag är verkligen ledsen över allt detta. Att det inte fungerar. Det dyker upp allt fler gravidmagar på facebook, allt fler bilder på nyfördda bebisar. Allt fler som berättar om deras graviditet bland folk man aldrig trodde skulle skaffa barn. Program som handlar om förlossningar. Människor i tunnelbanan med magar. Pappor som går med barnvagnar. Mammalediga kollegor som kommer och hälsar på. Gulliga syskonbarn som skickar "jag älskar dig" meddelanden. gravid och barnglädje överallt. Utom hos mig. Här är det graviditets och barnsorg.

 

En kompis till mig väntar barn. Hon hade inget sagt till oss andra i gänget trots att beräknad fördelse är i februari. En av kompisarna i gänget messade och kollade läget, fick veta om graviditeten och berättade för andra i vårt gäng men inte till mig. Jag undrar om det beror på att hon trodde att jag skulle bli ledsen eller om hon bara tänkte att jag och den gravida tjejen glidit ifrån varandra och att det var anledningen till att hon inte berättade för mig. Jag hoppas att de var det senare även om det också gör mig ledsen. Jag kan ju faktiskt fortfarande glädjas med andra även om jag känner sorg själv. Jag vill ju vara med, jag vill ju prata om det, jag vill vara en del av glädjen. Räkna inte bort mig i detta också, det räcker att vara den enda i gänget utan barn. Jag står tillräckligt utanför som det är.

Alltså, snacka om att jag har börjat bli som galningarna på familjeliv. Jag har ju alltid tyckt att de är lite desperata, känner efter för mycket och ber om råd hela tiden, överanalyserar allt. Jag är på väg att bli likadan själv. Sitter på jobbet och känner efter. Jag vet i och för sig inte om jag känner efter eller om det är så att jag bara känner och analyserar. Det sticker i livmodern eller om det är äggledarna. Det är pyttelite molvärk och allmänt något på gång där. Ibland känns det nästan som att jag håller på att få urinvägsinfektion fast uppe i magen så att säga. Öööö, hoppas verkligen inte att det är urinvägsinfektion! Sambon har fått streptokocker i underlivet. Skitskumt och ovanligt enligt läkaren. Tydligen är det vanligt att gravida kvinnor kan få det så risken att det är jag som har smittat honom under ivf-behandlingen är ju stor. Frågan är bara om jag själv går och bär på det utan att märka nåt? Det kanske är det som sticker och känns av? Fan, nu är jag ju där igen. I analyserandet. Jag skulle ju inte vara det. Jag skulle ju glida på och vara lagom avslappnad och obrydd.

 

I alla fall, vi sexar på. Hade sex igår och kommer att ha idag också även om jag tror att ägglossningen redan har varit. Jag chansar icke denna månad. Nu jäklar ska jag åtminstone ha känt att jag har gjort vad jag kan och kämpat för att bli gravid. Temperaturen låg på 36,79 grader i morse men då hade jag varit vaken ett tag i sängen. Jag tempar lite halvseriöst. Fast jag skulle ju inte tempa alls. Men nu gör jag det. Man har väl rätt att ändra sig.

 

Jag ger dock inte några råd om att slappna av och göra roliga saker under tiden man försöker bli gravid. När man försökt länge och om man levt efter rådet att slappna av och passa på att göra alla roliga saker nu medan man kan hade det inte funnits några roliga saker kvar att göra och man hade varit som en geléklump av all avslappning.

 

Jag har tråkigt och är spänd som en fiolsträng. Så länge har vi försökt.

Jag känner mig småhängig idag. Precis som jag gjorde under hela ruvartiden. Går säkert och bär på nåt skit. I alla fall. Vi har kört på som bara attan och har lyckats ha sex den 8:e, 12:e, 14:e, 16:e, 18-20:e och ska även så ha idag dvs den 22:a. Jag tror iof inte att jag har ägglossning fortfarande men jag vet inte. Sambon har åkt på nån förkylning som vägrar ge med sig. Det kan till och med vara så illa att han har dragit på sig en prostatit och måste äta antibiotika i ett par dagar. Han kämpar dock tappert på med sexet även om det inte blir det mest äventyrliga just nu.

 

Har kört stickor från testlagret men vilka skämt de är. Påminnelse till mig själv, aldrig köpa såna fler gånger. Det är många av stickorna som det ej blivit något av alls. Som varken visat test- eller kontrollstreck, det går inte bara tat kissa på dem utan jag måste ha en mugg att kissa i och sen doppa stickan i det och jag tycker aldrig att strecket blivit tillräckligt starkt. Det behöver ju å andra sidan inte vara testens fel utan jag kanske inte har haft någon ägglossning denna månad. Men jag har haft lite äggviteflytningar och jag tycker att det har känts som mensvärkar lite då och då just runt beräknad ägglossning. Tar tempen lite då och då men vid olika tider hela tiden så jag vet inte om det säger så mycket. Ligger runt 36.3-36.45 förutom idag då jag var uppe i 36,5. Fortfarande inte något jag skulle kalla en höjning, jag kanske låg vaken i sängen längre än de andra dagarna eller något annat.

 

Vi får se. Om jag kan ska jag försöka hålla mig borta från temperaturmätningar denna månad. Bara låta dagarna gå till det är mensdags. Och så klart hoppas att mensen inte kommer. Jag ska ta det lugnt med alkoholen under tiden också, inte dricka i onödan så att säga. Samtidigt ska jag absolut ta vin till mat och hänga med på aw:s. Jag vill inte låta detta påverka mitt liv så att jag har tråkigt tre av fyra veckor. Eller vänta det blir ju fyra veckor tråkigt eftersom jag har tråkigt och är ledsen när mensen kommer också. Bara för att jag inte kan bli gravid får jag inte bli tråkig. Eller ha tråkigt.

Livet rullar på. Ibland kommer en enorm saknad och sorg över en men för det mesta fortsätter allt som vanligt. Det är väl så livet. Man möter en motgång, tar sig ur den. Kanske inte starkare men ut kommer man. Och allt rullar på.

 

Har ännu inte haft ägglossning enligt stickor, inte heller enligt kropp. Om nu min kropp fungerar som den ska den här månaden. Enligt min app ska jag ha ägglossning imorgon. Då går den på en 30-dagars cykel. Jag vet ju dock inte hur jag ska räkna den här månaden. Inget är ju som det brukar vara. Att min cykel dessutom har hoppat lite precis innan IVF:en startade gör mig inte lugnare direkt. Sex varannan dag står på schemat i alla fall. Hela nästa vecka också. Eller tills mensen kommer är det nya budet nu. Jag har inget hopp om att bli naturligt gravid den här månaden heller men så länge jag försöker har jag i alla fall gjort vad jag kan. Det lugnar mig lite.

 

 

Inget händer. Eller jo, i lördags fick jag ett utbrott och tycker att mitt liv är så tråkigt och orättvist när jag inte har barn. Jag var ledsen. Ledsen på riktigt, jag har nog själv inte fattat att jag går och bär på så mycket ledsamhet utan har precis som min sambo tänkt att jag kommit över det hela och fortsatt som vanligt. Men så var tydligen inte fallet. Jag var förstås trött och hungrig när det small men ändå.

 

Annars jobbar vi på med barnskaffandet. Sambon har blivit sjuk så det är inte den mest romantiska tiden i sovrummet just nu men så länge vi får in lite spermier i mig så är vi nöjda. Och hittills har det fungerat, nytt försök i dag. Tar ägglossningsstickor och enligt dem har jag ännu inte ägglossning och det kan jag hålla med om, jag har inte de vanliga flytningarna och inte heller "mensvärken" som jag brukar ha när ägget släpper. Har börjar fota testen så att jag har något att jämföra med gällande stegringen.

 

Jag känner fortfarande lite stick i äggledare/livmoder men tänker att det nog är normalt efter en IVF-omgång. Vet ej om jag borde kolla upp det, det känns inte obehagligt eller ömt. Det luktar inte äckligt och jag har inga flytningar. Så det känns som att allt är som det ska.

 

Heja oss denna månad!

Ja, det rullar på livet. Just nu är det som mest hektiskt på jobbet men jag gillar när det är så. Dagarna går fort och är det något jag vill så är det att dagarna fram till ägglossning och nya försök ska gå fort. Fast nu hinner jag inte tänka på det så mycket, vilket ju är bra. Det är egentligen nu jag borde ha ruvat bara för att slippa tänka på att jag är en ruvare. Snacka om att kunna fylla huvudet med annat när det är stressigt på jobbet. Även om det säkert hade blivit svår att fokusera på jobbet under ruvningen hur mycket man än har att göra

 

I övrigt känner jag inte så mycket. Var ute och promenerade/joggade lite lätt i veckan och efter det kom det lite brunblandat blod i trosorna. Något gammalt som skakades ur nu när jag äntligen kan röra ordentligt på mig igen? Jag känner lite små stick då och då, sådana där som man inte riktigt vet om det är stick i livmoder/äggstockar eller om det är tarmarna som spökar. I vilket fall är det från och med idag jag ska börja ta ägglossningstest för att vara säker på att jag inte missar den. I morse var det dock ett misslyckat försök eller något fel på testet. Det kom inte upp något streck alls på stickan och kontrollstrecket var halvt. Tänkte att jag kör imorgon igen och låter denna dag vara. Jag känner mig lite svullen i brösten och kanske lite svullen om magen men inga flytningar som skulle kunna tas för ägglossningsflytningar. Jag brukar få rätt tydliga sådana men jag har ju inte tidigare varit ruvare, saker kan hända efter en sån grej.

 

Dagarna går som sagt. Jag läser tantsnusk för att ha något lättsamt att underhålla hjärnan med. Har varit nere ett par dagar men börjar så sakteliga återhämta mig i samband med att jag kan träna och jobba ordentligt.

 

Sambon bortrest idag, kommer imorgon och då drar också försöken igång på allvar. Han är helt med mig i att vi kör på även om vi inte alltid tycker att det är det roligaste att göra. Är man sjuk kör vi. Är man trött kör vi. Är man superbakis kör vi. Är man sur och ledsen kör vi. Är man jätteglad kör vi. Är man mer än lovligt kåt kör vi. Ja ni fattar vi kör helt enkelt och det är spännande igen!

Nu är mensen strax över och vi kan snart äntligen sätta igång att försöka igen. Jag har så svårt för dessa mellanveckor. Man kan inget göra annat än att gå och vänta. Under ägglossningen kan man i alla fall göra det som går att göra och sen kommer två veckor av väntan igen. Är det något jag verkligen får träna upp i denna process så är det mitt tålamod.

 

Det var en annorlunda mens det här. Det började ju med lite blod på lutinusstickan på ruvardag 12, dvs måndag 31 aug. Sen kom det lite blod den 1a sep och sen drog det igång ordentligt den 3 sep för att hålla i sig i tre dagar, sen har det knappt kommit något efter det. Jag räknar att min mens tog slut igår även om det kommer ytterst lite på pappret när jag torkar mig ibland. Testade med ägglossningssticka idag bara för att se hur långt från ägglossning jag är. Jag är så klart långt ifrån men fick ändå ett lite svagt streck så jag testar igen i slutet på veckan för att se om styrkan har ökat. Jag borde ha ägglossning den 14:e september om det stämmer någorlunda med menscykeln. Det vill säga om jag räknar den 3:e som mensstart, det är ju här det kluriga börjar. När startade egentligen min mens?

 

Den här omgången blir det regelbunden sex varannan dag med start lördag. Innan dess kan vi få ha det lite mysigt när vi känner för det och inte bara för att det ska bli något men efter lördag har vi inget val, då är det varannan dag som gäller i två veckors tid. Jag ser hur det ser ut i skrift och jag hör hur det låter men jag har inte ro att lämna något åt slumpen. Nu måste vi göra vad vi kan, jag orkar inte vänta längre.

 

Jag och sambon hade ett samtal som handlade om att jag inte känner att han längtar lika mycket. Han är ju så lugn och tar allt med ro medan jag väntar och blir alldeles galen av all väntan medan han sitter lugnt och spelar tv-spel eller håller på med sin musik. Hans dagar fortsätter ju som vanligt medan mina kantas av längtan. Han sa också en vettig sak och det var att han upplever det som att jag tar över sorgen, att jag förminskar hans känslor i det hela. Jag förstod det som att han upplevde det som att jag inte trodde att han var lika ledsen som jag att det inte blir något. Det är ju jättesvårt det här för jag uppfattar ju inte att han längtar. Han pratar ju aldrig om det, han tar inte reda på saker utan det blir ju jag som styr och ställer. Och jag är rädd att om inte jag gör det blir det inget. Jag har dock förstått att jag är rätt ensam i detta hemma hos oss så jag har inte tagit upp det på ett tag, jag får hitta någon annan att prata med eller något annat sätt att hantera detta på. Fan vad svårt det här ska vara alltså.

Jag var ju hos läkaren igår och kollade upp blåsljudet på hjärtat och om det var något annat fel. Läkaren kunde inte hitta något. Inget blåsljud, ingen hjärtklappning och inget annat som var konstigt. Hon tyckte dock att det kändes skumt med de olika ekg-beskeden jag hade fått så hon skulle remittera mig till en hjärtklinik där jag skulle få ta ett långtidsekg för att se om det är ok eller inte. Jag börjar dock mer och mer misstänka att jag var så stressad över IVF-situationen att jag startade igång det hela själv. Jag menar, nu är ju alla symptom borta och jag är kolugn. Ska bli skönt att komma igång med träningen igen. Passa på att träna lite och komma i form och må lite bättre.

Nu är första vardagen efter första IVF-försöket här. Det är skönt att vara lugn i kroppen, att inte gå och längta efter något och framförallt att inte gå och frukta något.

 

Blodet fortsätter komma, jag trodde att det skulle vara mer än det är men jag är tacksam över att det inte är några superstora mängder som kommer. Kanske min slemhinna inte hunnit bygga på sig så mycket? Den enda skillnaden är tycker jag mot en vanlig mens är att blodet är mer slemmigt än det varit tidigare. Anledningen till att jag har så bra koll på mitt blod är att jag använder menskopp. Jag rekommenderar verkligen menskopp, så skönt att slippa äckliga bindor och trosskydd och att slippa sätta in och dra ut tamponger hela tiden.

 

I övrigt så rullar det på. Jag har börjat sätta upp strategier över hur jag får bete mig vid vårt första FET. Inte läsa  bloggar (därför läser jag dem redan nu ;) ), inte söka så mycket information på nätet, fylla dagarna med saker att göra, kompisar att träffa, träning, filmer att kolla osv för att få dagarna att gå fortare. Det är det allra svåraste målet att nå. Få dagar att gå fort. Jag ska inte heller överanalysera alla mina symptom, känner jag så känner jag. Känner jag inte så känner jag inte. Däremot ska jag dokumentera alla symptom för att ha vid eventuell omgång två. Jag ska INTE berätta när jag gör mitt FET. Om mamma frågar så möjligtvis men inte någon annan. Det räcker med första omgången, det blir så jobbigt att behöva berätta resultatet sen.

 

Mest önskar jag att jag blir gravid på naturlig väg denna månad när vi försöker på egen hand. Jag ska vara noga med mina ägglossningstest, ha riktigt koll på när den är, jag ska tempa fram till ägglossningen inte efter, då kommer jag bara tolka det resultatet och oroa mig om jag får en dipp. Och vi får ha mer sex, även om vi inte är sugna just den dagen ska det vara sex. Inte roligt men just nu gör jag vad jag kan för att det ska fungera. Jag vill så gärna bli gravid och få en bebis. Jag är ledsen över att behöva se alla stora magar på stan, att se alla gulliga små bebisar på facebook/instagram/stan och att behöva känna den längtan jag känner. Usch denna längtan, aldrig har jag velat ha någonting så mycket som jag vill ah det nu. Värre har det blivit efter IVF-försöket. Vi var ju liksom så igång, så nära som vi inte varit tidigare. Jag var så taggad och så hoppfull, så förväntansfull.

Det var inte direkt någon överraskning när jag kissade på testet kl 5 i morse. Superblankt, det gick verkligen inte att se något. Det var vitare än vitt. Tomt helt enkelt. Blodet forsar också. Klarrött och klumpigt.

 

Sambon blev lite irriterad över att jag inte sagt att jag tagit testen och vad utfallet blev. Hur tänkte han nu? Jag har ju tagit två test tidigare som varit blanka där han har varit högst delaktig. Och jag har sagt att jag blöder jättemycket och att alla symptom på en graviditet är borta. Det vill säga jag har hela tiden från det att jag själv vetat hur det varit sagt att det inte blivit någon graviditet. Tydligen har han gått och haft en strimma hopp ändå. Jag fattar inte hur han tänkte där. Vi har ju pratat om att det inte blivit något, om hur jag mår och att jag är ledsen. Ändå har han gått och trott att det kanske funkat i alla fall. Det måste vara så skönt att kunna leva i den där villfarelsen, att allt är ok. Att man kan hoppas. Att slippa känna. Att slippa stressen. Att slippa överanalyserandet. Att slippa känna så jävla mycket hela tiden.

 

Så vad händer nu? Jo, nu väntar vi ut denna cykel och gör ett frysförsök i oktober. Om vi inte lyckats bli gravida själva nu i september då. Jag ger inte riktigt upp hoppet om det där att en dag kunna få barn på naturlig väg. Jag har laddat upp med en massa ägglossningstester. Både att ha för denna månad men sparar de dyra till nästa månads försök, då när det är extra superviktigt att jag vet att jag har min ägglossning så att vi kan stoppa in ägget ordentligt. Bara det inte blir någon av de dagarna jag är borta i oktober. Jag har två konferenser så klart. Jag prioriterar ju bebis så då får de stå åt sidan helt enkelt om vi skulle behöva träffas just de dagarna.

 

Ska i alla fall bli skönt att slippa hormonerna. Tydligen så har jag en relativ regelbunden menscykel så jag behöver inte ta några hormoner utan de stoppar in i min naturliga cykel som jag hoppas fortsätter att vara relativ regelbunden. Sen får vi hoppas på det bästa. Att vi också kan få bli gravida snart. Helst nu.

Idag verkar det som att blodet kommer på allvar. Jag hoppas det i alla fall så att detta mellanting kan försvinna. Lite mensvärkar har jag också. Och ledsen är jag speciellt när jag tänker på hur det hade kunnat gå. Och stressad blir jag, jag menar hur många månader till kommer det att ta innan vi har chans att bli gravida igen. Och hur fungerar det hela, tar vi först de från frysen och sen en ny omgång IVF eller hur fungerar det?

 

Mest känner jag mig stressad, ska det gå ytterligare ett år innan vi kan få bli gravida. Jag orkar inte med det. Jag vill så gärna ha ett barn, jag vill så väldigt gärna vara gravid. Jag vill så väldigt gärna vara en i den där klubben som förstår hur underbart det är med ett barn och som förstår den gränslösa kärleken man kan känna.

 

Jag kan inte njuta av att dricka vin, äta mögelostar och rått kött. Jag har gjort det under 20 månaders tid nu. Tänkt att jag ska njuta av dessa ting. Tillsammans med möjligheten att bara lägga mig och kolla en film eller läsa en bok när jag kommer hem. Koppla av, göra vad man vill när man känner för det. Ni vet det där som de som har barn ser som värsta lyxen. Men det jag bara just nu ser som ett hån. Passa på att utnyttja stadens kulturutbud! Ååå vilken lyx ni har som bara kan gå hem och rå om varandra! Nä, det är ingen lyx, det är en sorg.

 

Imorgon ska jag meddela min sorg till de som fått vara med på denna resa. Det kommer också att bli en jobbig del. Jag tror inte att jag kommer att vara lika öppen med nästa försök. Jag orkar inte det. Jag behöver alla tummar hållna för mig och oss men jag blir stressad av att det är fler än jag som vet om att det misslyckas. Som om det inte redan är nog med misslyckande att vi inte ens kan få barn på naturlig väg.

 

Jag är less på att misslyckas. Jag är less på att hoppas varje månad. Jag är less helt enkelt.

Jag fortsätter skriva om mina symptom och känslor trots att det inte blir någon graviditet denna gång. Om inte annat så är det bra för min egen skull att dokumentera så att jag kan gå tillbaka och jämföra med nästa behandling.

 

Det kommer lite rosa/brunt i trosskyddet blandat med Lutinus men inget när jag torkar mig. Självklart kommer det också när jag för upp Lutinusen. Ingen ren blödning ännu även om det kändes så när jag vaknade i natt, det var mest svett. Jag steg upp och kissade runt 4-snåret och passade då på att kissa på en sticka för att få mig att ge upp det sista hoppet. Då var det åtminstone morgonurin jag testade med. Det var lika blankt som igår eftermiddag. Jag har sörjt nu (även om jag är långt ifrån klar) och på något sätt känner jag mig lugnare trots att det inte blev som jag ville att det skulle bli. Nu kan jag fokusera på annat igen. 99% av min hjärna tas inte upp av min eventuella graviditet.

 

Jag har stickningar i mage och ibland drar det ut mot ljumskarna och ländryggen. Det är inte mensvärkar mer stick blandat med lite värk eller hur man nu ska förklara det. Temperaturen låg på 36,84 i morse vilket är högt för att vara mig men å andra sidan har jag ju känt mig hängig senaste veckan. Brösten är fortfarande svullna men inte ömma alls, jag ska trycka till riktigt hårt för att det ska kännas något.

 

I övrigt känns det mycket bättre idag än vad det gjorde igår. Jag är ledsen så klart och jag önskar ju inget hellre än att det skulle fungera men nu är det som det är och jag väntar till den officiella testdagen som är på torsdag om två dagar. Sen ringer jag till kliniken och kollar hur vi går vidare härifrån. Sen får jag och sambon diskutera hur vi vill göra. Ska vi ta en månad att försöka själv på? Ska vi köra med ett FET? Ska vi köra en helt ny behandling men sprutor och hela köret igen (minst lockande alternativet nu)?

 

Vi reser ju bort i november och då känner jag att vi kanske inte hinner passa ev. tider som ska passas med UL och annat så den månaden blir nog ett försök på egen hand. Samma sak i december, jag reser ju hem till föräldrarna två dagar innan jul och är inte tillbaka förrän i början på januari, det kanske också blir ett försök på egen hand (är kliniken ens öppen mellandagarna?). Beroende på hur min ägglossning ser ut nu efter detta. Förhoppningsvis kommer allt igång som det ska och vi kan köra på direkt. Jag känner stress över att missa månader, jag vill ju att detta ska fungera så fort som möjligt. jag har inte lust, ro, tid, vilja, tålamod nog att vänta månader på att något ska hända! Nä, nu skenar jag iväg igen. Ta det lugnt och vänta in torsdagen och det besked som de förhoppningsvis ger oss. De borde ju har ett förslag på hur de tycker att vi ska gå vidare nu, eller hur?. Tänk om det är fullt på kliniken och vi måste vänta länge på vår nästa tur?!

...på stickan. Inte ens nästan ett streck. Inte ens ett litet så att jag kunde låtsas och fortsätta hoppas. Jag kommer såklart ändå att ta Lutinusen tre gånger per dag (trots att den kommer ut i en rosa sörja) och jag kommer att ta testen på torsdag och ringa in resultatet. Trots att jag vet att det inte blivit något. Jag vill ju liksom göra det jag kan för att det ska stanna kvar om det nu finns något som kan stanna kvar.

 

Jag orkar inte ringa familjen förrän på torsdag då har jag hunnit smälta det lite själv också. Förhoppningsvis vet jag mer om hur vi går vidare också. Blir det ett från frysen eller kör vi en ny runda med sprutor och ännu mer hormoner i kroppen? Eller blir det en paus och ett försök själva denna månad?

 

Får se om hjärtklappningen förvinner nu när jag kan sluta oroa mig och sluta hoppas. Kanske kroppen äntligen kan få lite ro. Vilken pärs det har varit att gå igenom det här. Och vilket pissigt resultat med en månads hormonbehandling.

 

Sambon rabblar statistik om att det inte är så konstigt att vi inte lyckas på första försöket. Självklart är han också ledsen och jag ska inte ta bort hans sorg. Men jag känner mig rätt ensam i det här. Ska träffa vänner ikväll som förstår att jag är ledsen. Men jag tror inte det förstår hur ledsen jag är och hur stor min längtan efter barn är. Jag tror inte heller att de förstår oron i att det inte ska fungera alls för oss. Tänk om vi blir de där oförklarligt barnlösa hela livet ut?